Al Abbas är fyra år och sitter på sin pappas axlar. Han ler osäkert medan pappa Yusef Hamad dansar och torkar glädjetårar från hans ögon. Al Abbas måste få komma hem. Hem till Syrien.
På vägen till Masnaa-gränsen mellan Libanon och Syrien möter vi tidigt på söndagsmorgonen konvojer av firande människor. De viftar med oppositionens syriska flagga och blåser i sina horn. Fyrverkerier avfyras, även om solljuset gör att de bara kan höras.
Ju närmare vi kommer, desto mer intensivt blir det. En äldre man ser med mjuka ögon på dansande ungdomar.
– Den flaggan förbjöds alldeles nyligen. Nyligen förbjöds det, säger han, som för sig själv.
Yusef Hamad har svårt att sluta skaka.
– Jag vill bara hem till Syrien nu. Jag kan bo i tält, det spelar ingen roll, bara jag kommer hem, säger Yusef Hamad.
Han och lille Al Abbas väntar i kön av syriskregistrerade bilar innan gränsövergången.
Yusefs kusin ringde honom i gryningen och levererade den glada nyheten: Assad har fallit. Regimen flyr.
– Halva min familj dödades i syriska fängelser. Nu ska vi hem för att bygga upp vårt land. Mitt land! Mitt land! utbrister Yusefs kusin Mohammed.
Han börjar ta danssteg på gatan och en stor grupp följer direkt efter. “Baladi, baladi!” Mitt land, mitt land.
Wafaa är en av få som går i motsatt riktning. Hon kör sin mamma i rullstol, de lämnade Syrien på morgonen för att åka till Tyskland, där de har uppehållstillstånd.
– Jag vågade inte stanna, men jag är så glad över det här. Jag vågar tro på ett annat land, säger Wafaa.
Hon berättar att firandet är lika upphetsat på andra sidan gränsen. Där är gränsstationen tom. Den evakuerades vid sextiden på lördagsmorgonen, enligt uppgifter till DN från libanesiska säkerhetskällor.
Saad Abou Chahine bryter in, han är libanes men åkte direkt till Masnaa när han hörde nyheten. Han kunde inte vänta en sekund med att gå in i ett fritt Syrien.
– Titta, det finns en kristen bil. god jul! ropar Saad Abou Chahine och springer fram till föraren för att skaka hans hand.
Han kommer tillbaka och ler stort.
– Ser du? Vi gör ingen skillnad på människor och människor. Alla ska kunna leva i fred, säger han.
Saad Abou Chahine berättar sedan att han träffade BBC:s sändebud när han kom till gränsen.
– Jag frågade om de var från Storbritannien. En av dem var och då spottade jag på henne! “Detta är för alla vapen du har sålt till Israel”, sa jag.
Varför gjorde du det, tror du inte på pressfrihet?
– Nej, nej. Okej, det kanske var lite hårt. Men alla som inte hindrar deras regeringar från att sälja vapen till dem som bombar barn förtjänar att straffas, säger Saad Abou Chahine.
Det är väl inte journalisternas fel?
– Nej, du kanske har rätt. Jag kommer inte att göra det igen, det var instinktivt.
Han ser lite ångerfull ut. Men bara för en sekund, sedan börjar han sjunga tillsammans med en grupp syriska män.
Masnaa-gränsen ligger i bergen mellan Libanon och Syrien och är närmast för människor som vill åka från Beirut till Damaskus. Före kriget var det vanligt att både libaneser och syrier gick för dagen i affärer, eller för att shoppa och träffa vänner.
Uppe i bergen, till vänster om den libanesiska vägspärren, rör sig en rad människor till fots. Layla Abdel Salman har en påse med snacks i ena handen och sitt barnbarn Jana i den andra.
– Jag har inte varit i Syrien sedan 2013. Nu ska jag dit och jag ska visa mitt barnbarn hennes hemland. Hon ska träffa sin älskade farbror och har valt ut en chipspåse speciellt för honom, säger Layla Abdel Salman och visar en chipspåse med chilisrydda.
Jana tittar ner i marken. Hon är blyg enligt sin mormor, men hon har klätt sig i sina bästa kläder, dagen till ära. Skinnjacka, matchande stövlar och spetskjol. Mormor berättar att hon också har annat att göra i Syrien än att träffa sina släktingar. En mycket viktigare sådan.
– Min man satt fängslad i början av kriget, jag har inte sett honom sedan dess. Om Gud vill, så ska jag hitta honom nu, säger Layla Abdel Salman.
Folk går över bergen med den libanesiska säkerhetstjänstens goda minne. Civilförsvaret och libanesiska soldater är utstationerade och tittar på folkmassorna som går kilometerna till andra sidan.
– Det går bra, vi förstår att de vill hem, säger en man från civilförsvaret som inte vill ha sitt namn i tidningen.
Han har varit där sedan tidig morgon och har sett tusentals människor göra samma resa. Han är glad, säger han, men han har något vakande i blicken.
– Jag är lite orolig. Vi hoppas alla på ett fritt Syrien, men ingen vet vad som händer nu, säger han.
En kvinna kommer med en stor väska. Hon måste stanna vart femte steg för att hämta andan. Mannen från civilförsvaret tittar på henne.
– De har inga problem att ta sig härifrån in i Syrien. De får dock inte komma tillbaka till Libanon på det här sättet, påpekar han.
Allt eftersom dagen fortskrider fler och fler glada människor anländer till Masnaa. Unga människor anländer på öppna flak, med flaggor och bilder på HTS-ledaren Abu Mohammed al-Julani. Syskonen Majed, Mohammed och Ghina Sallat sitter på ett biltak och kan inte sluta heja.
Barn skriker förolämpningar mot familjen Assad genom öppna bilfönster. Den palestinska flaggan är lika vanlig som den syriska oppositionen.
Odeiy kommer rusande mot den inofficiella gränsvägen. Han bär en väska – och en vattenpipa.
Aldrig utan din vattenpipa?
– Du har förstått! Vattenpipan är det viktigaste, säger Odeiy som är på väg till Damaskus.
Som många andra unga män når vi gränsen, han är glad, nästan euforisk. Han ser en framtid i Syrien, han vill vara med och bygga den.
Det finns rapporter om människor som flyr från Syrien av rädsla. Vad tycker du om det?
– Första friheten. Sedan tar vi allt annat. Jag hoppas på ett demokratiskt Syrien, ett fritt Syrien, men idag känner jag bara glädje, säger Qdeiy.
Från Damaskus kom på söndagen information om att den islamistiska milisen har aviserat utegångsförbud från kl.
Det är mycket som står på spel. Mycket historia återstår att skriva.
Men i Masnaa fortsätter syrier att sjunga när de rör sig mot sitt land.
“Vi måste höja våra röster, vi får aldrig tystas igen. Syrien är fritt! Gud är stor!”
