Centrumungdomsledningen ska ha haft bråttom. De hann inte ens informera sin egen organisation innan de tog till det mest radikala krav en ungdomsförening kan ställa. Att kräva partiledarens avgång är att välja total konfrontation. Nu får von Seth istället en intern debatt på nacken där hon den anklagade för att ha gjort precis det hon kritiserar partiledaren för: att inte förankra politiken till medlemmarna.
Centerns problem är hemgjorda.
Partier hamnar oftast i kris när opinionsstödet uteblir och de förtroendevalda blir oroliga för att förlora sina poster i det kommande valet. I värsta fall falla ur riksdagen.
Men det är så det är inte centerns ställning. Muharrem Demirok kanske inte har lyft partiet till framgångsnivåer, men det finns flera partier i svensk politik som har allvarligare sjukdomar än C. Centern har en kärna som är stor nog att överleva ett val.
Det ser ut som om Demiroks interna fiender föreställde sig en tvåstegsraket. Först måste partiledaren avsättas på grund av personlig elände. Först i nästa steg ska striden utkämpas om den politiska inriktningen, där planen är att flytta partiet åt höger.
Stödet för att ändra politisk kurs är helt enkelt för litet idag. Men i en debatt om vem som blir ny partiledare skulle det nödvändigtvis blandas ihop. Så blev det i Liberalerna när Nyamko Sabuni ersatte Jan Björklund och sedan sköt partiet åt höger.
Muharrem Demiroks strategiska inriktning är en fortsättning på den hans företrädare Annie Lööf landade i efter att partiet isolerats i debatten. Motståndarna var mycket framgångsrika i att framställa Centern som ett centerromantiskt parti befriat från den politiska verkligheten. Dimman fick centristiska väljare att fly till S och tvingade Lööf att välja Magdalena Anderssons sida i statsministertävlingen.
Mittens väljare har sedan länge sprungit till vänster och dragit slutsatserna i regeringsfrågan som partifolket fortfarande har så svårt att bära.
När Muharrem Demirok förra året sa till DN att Magdalena Andersson “är den mest lämpade att leda en regering” kom det inte som en chock för någon utanför partiets led. Knappast heller när DN i höstas berättade att företrädare för de fyra oppositionspartierna träffats för att knyta närmare relationer.
När det gäller andra samarbetsformer tafsar Demirok på glödande kol.
Demiroks motståndare poserar sig själv på ömmaste tå: Hur ska Centern förhålla sig till Vänsterpartiet? Än så länge är hans budskap ganska tydligt på en punkt: Centern vill inte se Vänsterpartiet i en regering.
När det gäller andra samarbetsformer tafsar Demirok på glödande kol. Han “ser” inte ett budgetsamarbete med V.
Det låter som ett startbud i en förhandling. Det kan förändras om Centern får igenom sina krav i en budget.
Det är förståeligt att Demirok talar i gåtor. Om C och V inte kan samarbeta blir det inget regeringsskifte heller.
Inom delar av Centern lever fortfarande drömmen om att skapa en stark politisk mellankraft som kan skaka om det politiska landskapet och bryta upp blockpolitiken. Redan nu identifieras ett samarbete med Socialdemokraterna det tillvägagångssättet att ge upp för tidigt.
Centerledaren kommer inte att göra sitt jobb om han vill bli omtyckt av alla. Den mer vänsterinriktade kursen Demirok vill ha kan inte förverkligas utan konflikter och hårda debatter. Centerledarens situation är därför fortfarande bräcklig.
Det finns kritik i vissa håll i partiet mot Demiroks ledarstil, även från personer som stöder hans politik. De rösterna vill vara övertygade om att Demirok kan förbättra sig innan de ger honom ett fortsatt kontrakt.
Läs mer av Tomas Ramberg här.
ÄLSKADE POLITIK
Anonyma avgångskrav och krismöten – hur hotad är Demirok?
