Ofta kan man säga att samtida dans hellre skildra eller utforska ett tillstånd än att ägna sig åt att berätta en historia från a till ö. I fallet med dansaren och koreografen Nicole Neidert skulle man också kunna tillägga att här handlar det mer om att skapa en stämning.
Det är inte att säga att det inte kan varieras eller varvas i ett och samma verk. Tvärtom är det just de skärningspunkterna som skapas mellan det som faktiskt ses och det som upplevs som Nicole Neidert, tillsammans med sina dansare och andra medskapare, ständigt tycks söka efter. Det är som om det koreografiska materialet förlitar sig lika mycket på den sinnliga kroppen som det bygger på den i själva föreställningen. Vilket resulterar i en närvaro som kan vara lika meditativ som intensiv i varje ögonblick och detalj.
