Vi lever i rättigheternas tidsålder. Få idéer har haft så stor inverkan på vårt samhälle de senaste decennierna som tanken att varje individ, gentemot politisk makt, har en sköld i form av sina grundläggande fri- och rättigheter. I en rättsstat utövas makt enligt lagarna och inom de begränsningar som dessa rättigheter innebär.
Trots en uttalad politisk önskan från borgerliga till socialdemokratiska regeringar att ansluta Sverige till gruppen av länder där fri- och rättigheter har en stark ställning och en lång historia, ser verkligheten annorlunda ut.
Vårt viktigaste konstitution, 1974 regeringsformär faktiskt den enda demokratiska konstitutionen under efterkrigstiden som infördes utan en ordentlig katalog över fri- och rättigheter. Det handlade delvis om socialdemokratins starka motstånd. “Socialdemokratin accepterar inte att domstolar sitter över vad de folkvalda bestämmer”, sammanfattade Olof Palme partiets hållning.
Först efter flera reformer – framför allt 1976, 1979, 1994 och 2011 – kan vi tala om ett visst skydd för vissa fri- och rättigheter.
Okontroversiella rättigheter som finns i nästan alla andra EU-länder saknas, medan politisk kohandel har belastat konstitutionen med udda element
Men skyddet som helhet är spretigt och osammanhängande. Okontroversiella rättigheter som finns i nästan alla andra EU-länder saknas, medan politisk kohandel har belastat konstitutionen med udda element. Inget annat land i världen har till exempel regler om parternas rätt att vidta stridsåtgärder eller allmänhetens rätt i sin rättighetskatalog.
Allt från Centrum för rättvisa till den tidigare statsministern Göran Persson (S) har påpekat att skyddet i praktiken är lätt att kringgå för politiker och myndigheter. Det är också huvudorsaken till att Sverige upprepade gånger döms i EU-domstolen. Det grundläggande lagskyddet håller inte måttet.
Med anledning av det pågående fri- och rättighetsutredning har vi sett över rättighetsskyddet i regeringsformen i rapporten “Demokratisera Sverige”. Trots den höga profilen kring frågor om liberal demokrati visar granskningen på betydande luckor, långt utanför utredningens fokus. Den förändring som skett i retoriken, där alla partier nu talar varmt om liberal demokrati, har inte följts upp av någon större vilja att ompröva bakomliggande systemfel.
Nu behövs ett helhetsgrepp som lyfter ambitionerna till den nivå som många andra länder har. Det kräver att minst sex nya medborgerliga rättigheter införs i regeringsformen.
1. Rätt till privatliv. Sverige är ett av få demokratiska länder som saknar grundlagsskydd för privatlivet. Även om det finns skydd mot vissa specifika tvångsmedel, som husrannsakan och kroppsvisitation, täcker det långt ifrån alla intrång. Inskränkningar av enskildas integritet krävs givetvis i ett modernt samhälle, inte minst för att kunna bekämpa brottslighet. Vissa grundläggande krav måste dock ställas på allmänheten när den till exempel behandlar personuppgifter eller övervakar oss.
2. Ett skydd mot förnedrande eller omänsklig behandling. De grundläggande principerna innehåller kategoriska förbud mot dödsstraff, tortyr och kroppsstraff. Det finns dock inget förbud mot annan omänsklig behandling, såsom tvångssteriliseringar, allvarlig vanvård och omänskliga förhållanden i häkte och fängelser. Det är orimligt. Sverige måste, liksom nästan alla andra länder, införa ett ovillkorligt golv för hur illa staten kan behandla individer.
3. En negativ föreningsfrihet. Sverige präglas av ett starkt föreningsliv. Men till skillnad från rätten att delta i föreningar har regeringsformen i princip inget skydd för den negativa föreningsfriheten – att inte behöva stödja en förening mot sin vilja. Föreningar utövar betydande makt i Sverige och rätten att stå utanför kan vara lika viktig som rätten att delta. Den negativa föreningsfriheten måste också skyddas, på samma sätt som i en rad internationella konventioner.
4. Ett skydd mot utlämning av egna medborgare. Under Natoprocessen blev det tydligt att Sverige saknar förbud mot utlämning av egna medborgare till en främmande stat. Medan Finland kunde lita på sitt konstitutionella förbud när sådana krav ställdes, hamnade den svenska regeringen i defensiven. Ett utlämningsförbud, som finns i nästan alla EU-länder, måste införas.
5. Rätt till god förvaltning. Den enskildes rättssäkerhet är regeringsformens största brist. Trots omfattande offentliga insatser finns inga garantier för den enskilde i kontakt med myndigheter. Detta har resulterat i kafkaska situationer där beslut tar år eller inte fattas alls. En grundlagsskyddad rätt till myndighetsbeslut utan oskäligt dröjsmål och med vissa garantier, som finns i Finland, skulle förhindra att enskilda lämnas utan rättigheter inför myndigheter.
6. Rätt till gottgörelse. För att skyddet av rättigheter inte ska bli illusoriskt krävs verktyg för att den enskilde ska ta tillvara sin rätt. Trots detta finns inga sådana styrmedel i regeringsformen. Individuella rättigheter blir beroende av om politikerna har tyckt att de ska tas tillvara. En rätt till rättsmedel – som finns i många europeiska författningar och i Europakonventionen – behövs också i Sverige.
Samtidigt som skyddet av rättigheterna utvidgas bör även befintliga bestämmelser vara synliga. Dagens bestämmelser om exempelvis stridsåtgärder på arbetsmarknaden och upphovsrätt saknar mening och bör därför avvecklas som ett led i en systematisk översyn.
Regeringsformen är vår politiska regelbok. Den ska ge förutsägbarhet och goda förutsättningar att fatta beslut även under svåra omständigheter och samtidigt erbjuda ett starkt skydd mot en stat som kan bli ett hot mot den enskildes frihet och värdighet. Det gör den inte idag. Sverige behöver bli en riktig liberal demokrati.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
