Utredningen, som ska ta fram en svensk kulturkanon, har varit omgiven av kontroverser. Förutom att vissa tycker själva tanken på en statligt sanktionerad kanon är befängd, har man medlem i utskottet hoppade av i protest, eftersom hon anser att man avstår från direktivet från regeringen.
Vidare har allt och alla starka synpunkter på vilken konst och kultur som ska ingå. Flera minoriteter vill ha “sina” verk med, medan andra anser att hiphopen har en självklar plats på listan.
Därför är det enda vi vet om kanonförslaget som ska presenteras nästa år att de flesta inte blir nöjda. Inte för att samlingen blir dålig – det vet vi inget om. Men eftersom det finns en missuppfattning om hur en kanon som vilar på och bidrar till, gemensamma referensramar inträffar.
En kanon är ingenting som kan påtvingas alla i ett demokratiskt land uppifrån, till skillnad från förr när hela Sverige förväntades vandra katekesen. Idag växer den underifrån, utifrån de allra flestas tycke och smak – med stöd av skolan som bestämmer vilka sånger som ska sjungas och vilka böcker som läses i klassrummen.
En bråkdel av alla svenska böcker, filmer, pjäser och sånger har blivit så kända att de nu kan klassas som allas.
På så sätt kommer en kanon per definition att stanna i kulturens centrum. För syftet med en kanon är inte att lyfta fram snäva kulturyttringar och särintressen. Inte heller att definiera vad som är bra och viktig kultur. Eller för att skapa olika kvoter som är avmarkerade.
Rena krassa erbjudanden utredaren Lars Trägårdhs uppdrag att inte skapa en kanon från grunden, förutom det kalla in vilken kultur majoriteten av Sveriges vuxna befolkning förhåller sig till på olika sätt och sätter den på pränt. Det kan jämföras med Ellen Keys bevingad definition av utbildning: “vad som återstår efter att vi har glömt allt vi har lärt oss”.
Att alltså ha en aning om vad folk menar när de pratar om “Fanny-och-Alexander” jul, hänvisa till Ulla Winblads yrke eller namnsläpp en Strindberg-roman.
Det är oklart hur många – om ens några – som känner att de representeras av exemplen. Målet med en kanon är däremot inte att alla ska få sitt, utan att fler ska få möjlighet att ta del av de mer universella referensramar som redan finns.
Inte för att någon i modern tid har bestämt exakt hur dessa ska se ut – även om vissa verk som lever kvar i allmänhetens själ historiskt sett har förtryckts av ideologiska skäl. Men för att en bråkdel av alla svenska böcker, filmer, pjäser och sånger blivit så kända att de nu kan klassas som allas.
Läs mer:
Susanne Nyström: Var femte svensk lever i ett miljonprogram – ofta utan att veta om det
Susanne Nyström: Kärleken till kärnkraft gör regeringen blind
