Jag tänker förvånansvärt ofta på vilken njutning det var att följa Muswell Hill-trubaduren Michael Kiwanukas tidigaste spelningar på små klubbar runt om i London 2010 och 2011. För varje framträdande hade han lyckats komponera minst en ny låt, en bättre än den förra Other. Med sitt spontant sammansatta lilla band – trummor, bas och flöjt (särskilt flöjt!) – fyllde han alltid rummet med hopp, värme och kärlek.
Ja, det vet jag det låter som en kritikerkliché, men det är egentligen väldigt sällan det finns anledning att nämna något sådant. Och när det händer är syftet såklart inte något gäspande skryt – bara en beskrivning av hur snabbt och välförtjänt Michael Kiwanuka gick från hemstadens minsta källarscener till prisbelönt världsstjärna.
