Skivrecension: Olivier Messiaen – ”Turangalîla-symphonie”

Efter krigsslutet 1945 och de fruktansvärda insikterna om Auschwitz och Hiroshima var det en “noll timme”. Vad skulle kunna uttryckas ytterligare? Men för Olivier Messiaen, med sin tro att Gud finns i allt som låter, fanns det inget utrymme för misstro. Det han bar var idén till hans “Turangalîlas Symphony” – en åttio minuter lång “kärleksexplosion” som uruppfördes 1949 i Boston av stadens symfonister, under ledning av den unge och extatiskt sinnade Leonard Bernstein.

Titeln “Turangalîla” är sanskrit och kan tolkas som “kärlekssång i rörelse” – samtidigt som musiken är inspirerad av medeltida motetter, indisk, balinesisk och japansk musik samt folkmusik från Anderna och fågelsång. Och det är denna rikedom som har gjort symfonin till en sådan favorit, även på skiva. Så sent som i januari i år väckte en fartfylld inspelning med Toronto Symphony internationell uppmärksamhet.

Men nu i december, 75 år efter premiären, har världsledande Boston Symphony äntligen släppt sin första inspelning, under ledning av chefsdirigenten Andris Nelsons. Dessutom med världsstjärnan Yuja Wang som pianosolist och Cécile Lartigau på ondes martenot, ett franskt elektrofoniskt instrument som uppfanns 1928. Tillsammans tar de fram en sagolig lyster i alla detaljer, en balans mellan tyngd och lätthet och en transatlantisk gunga som ibland tar andan ur dig.

“Turangalîla-symfonin” är trots allt samtida med Duke Ellingtons första triumfer på haute couture-etableringen Carnegie Hall i New York. Och likheten finns där, inte bara i de maniska rytmerna, de upprepade riffen och de färgade övertonerna. Messiaens onda martenot påminner också om Ellingtons skyhöga altsax och vibrafon. En sällsynt främmande röst som på 70-talet återuppstod i Sun Ras psykedeliska överdrifter på moogen. Och nu senast i den kosmiska flöjten av André 3000.

Bästa spår: “Joie du sang des étoiles”

Läs fler cd-recensioner och alla texter om musik