Den historiska natten, innan Assad-regimens fall i Syrien, satt jag på ett kafé i Istanbul. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Nyheterna strömmade in och meddelanden från vänner i min hemstad Yabroud fyllde telefonen. Släktingar och vänner som inte hade vågat kontakta mig på över tio år gratulerade regimstyrkorna till deras avgång från Yabroud.
Men Bashar al-Assad hade ännu inte avgått.
När regimen äntligen föll Jag befann mig på ett plan på väg tillbaka till Sverige. På söndagsmorgonen landade jag på Arlanda och möttes av ett meddelande från min redaktör, där jag bad mig kontakta syrier och samla in deras reaktioner.
Först blev jag förvånad över fokuseringen på minoriteternas oro, medan den förtryckta majoriteten firade sin frihet efter över sex decennier av förtryck. Men jag insåg snart innebörden av min redaktörs önskemål.
Mitt uppdrag som journalist i Sverige – liksom i Syrien – har alltid varit att sälja potatis när alla andra säljer tomater; att lyfta fram det andra inte pratar om. Medan många rapporterade jublande glädje vill jag därför lyfta fram den oro och rädsla som ofta följer med stora samhällsförändringar. Under de första dagarna intervjuade jag personer från minoritetsgrupper i Syrien och toppdiplomaten på Syriens ambassad i Stockholm.
Att stödja syrierna nu är en möjlighet att säkra en säker framtid för regionen
Och till min förvåning visade det sig att många snabbt hade antagit den positiva inställningen från anhängarna till den segerrika revolutionen. De uttryckte lättnad över att det politiska skiftet hade skett utan omfattande blodsutgjutelse och plundring – hittills.
Inkorgen var fylld grattis även från svenskar – kollegor och vänner som förstått vad regimens fall betyder för syrier och för mänskligheten.
“Fantastiska nyheter från Syrien, så glad att skräckvälde är över! Hoppas nu bara att det utvecklas i rätt riktning och inte blir en ny diktatur”, skrev en vän som jag inte sett på över ett år. Tack vare al-Assads fall bestämde vi oss för att snart träffas för middag.
Alla syriensvenskar möttes dock inte av lika positiva besked – flera uttryckte missnöje med hur deras nya landsmän, svenskarna, reagerade. På många håll har revolutionen framställts som en jihadistisk rörelse som olagligt tagit makten från en regim som inte alls borde ha varit så dålig. Reaktionen gjorde svensk-syrierna upprörda, som hade hoppats att svenskarna skulle dela deras glädje över att den brutale diktatorn hade störtats.
Detta påminde oss syrier om hur tidigt i Syrienkriget väst valde att stå vid sidan av istället för att sätta reell press på al-Assad och stödja oppositionen. Prioriterade politiska kompromisser som säkrade västländernas egna intressen, som att kontrollera oljefälten i nordöstra Syrien och minska flyktingströmmarna genom avtal med grannländerna.
Trots alla utmaningar har det syriska folket lyckades befria sitt land från tyrannen och visade prov på ansvar under de första dagarna efter regimens fall: repressalier har nästan varit obefintliga, minoriteter och till och med al-Assads anhängare har behandlats med respekt. Statliga institutioner har fortsatt att fungera.
Nu när syrier står inför utmaningen att återuppbygga sitt land har västvärlden en historisk chans att korrigera sin hållning och stödja den syriska revolutionens slutfas.
Det syriska folket, som under revolutions- och exilåren i Europa visat stora ambitioner – som vittnar om en förmåga att återuppbygga sitt samhälle – behöver hjälp.
Att stödja syrierna nu är en möjlighet att säkra en säker framtid för regionen, och kanske förvandla den till en fristad snarare än en källa till flyktingströmmar.
Läs också:
Saeed Alnahhal: Al-Assad-klanen förlorade sin gloria för 11 år sedan
Saeed Alnahhal: Vi måste lämna Syrien till varje pris – men vart ska vi fly?
Saeed Alnahhal: 2015 tog vi gummibåten över Medelhavet för att fly till Sverige
Khaled Alesmael: Syrier förtjänar att känna glädje och lägga politiken åt sidan – åtminstone tills imorgon
