I modern tid har bostadspolitiken aldrig spelat så stor roll som sommaren 2021. Då oppositionen, med vänsterledaren Nooshi Dadgostar i spetsen statsminister Stefan Löfven (S) i frågan om att införa fri hyressättning i nybyggnation.
Reformen, som fanns i januariavtalet, var tänkt som ett första steg mot en fungerande hyresmarknad. Det vill säga ett där man inte behöver vänta flera år på ett förstahandskontrakt, vilket är samma resa som till exempel Helsingfors gjorde på 1990-talet.
Men den finska framgångssagan är inte imponerande på Dadgostar. I stället målade hon under veckorna fram till regeringskrisen ut grannen som ett skräckexempel med skyhöga hyror – något Vänsterpartiet skulle skydda Sverige från att behöva uppleva. För enligt V skulle förslaget förvärra både bostadsproblem och segregation.
Så hur ser det ut i Finland? Ja tack, ganska bra.
Som framgår av DN:s rapport går det att få tag på en hyresbostad i den finska huvudstaden på en timme medan den som vill flytta till den svenska tvingas köa i genomsnitt nio årvilket i praktiken hänvisar personen till en dyr och osäker andrahandsmarknad (25/12).
Den sortens rubriker skulle vara ren science fiction i Stockholm.
Vissa hyror, särskilt i populära områden, är förstås höga. “Ju mer attraktivt, desto dyrare”, som DN:s korrespondent Philip Teir uttrycker det.
Men eftersom reformen på 1990-talet kombinerades med att allmännyttan fördelas efter behov, subventioneras och att betydligt fler än i Sverige får bostadsbidrag, blir resultatet att Finland har en fungerande bostadsmarknad. Så funktionellt faktiskt att det för ett halvår sedan rapporterades om ett överskott av lägenheter, framför allt i Helsingfors, vilket ledde till att värdarna på olika sätt försökte locka till sig nya hyresgäster.
Sådana rubriker skulle vara ren science fiction i Stockholm. Där är det hyresvärdarnas marknad.
De kommunala bostadsbolagen tar i första hand emot personer utifrån kön, medan de privata kan välja och vraka bland de intresserade. Det missgynnar människor som saknar kontakter, pengar, kötid och “rätt namn”, som till skillnad från i Finland ofta inte har en chans.
Att kliva bort från den dysfunktionella modellen, som främjar de redan privilegierade, borde tilltala både Nooshi Dadgostar och hennes väljare. Trots det var det backen, som banade väg för Tidösamarbetet efter att Liberalerna lämnade januariöverenskommelsen, som hon var beredd att dö för.
Läs mer:
DN:s redaktion: Har Ebba Busch lidit av storhetsvansinne?
DN:s redaktion: Ulf Kristersson och Magdalena Andersson behöver i år inga spännande julberättelser
