Recension: ”Wolf hall” är tillbaka och får högsta betyg i DN.

I teorin var det en nästan hopplös uppgift: att göra den lutherskt inspirerade reformisten och maktspelaren sexig. Men slutresultatet är en förvandling vi kommer att leva med länge – Thomas Cromwell har kommit ur historien som en längtansfullt attraktiv administratör i hosor.

När Hilary Mantel inledde sin romantrilogi med “Wolf hall” 2009 var det början på en ny renässans för den historiska romanen. Borta var alla associationer med billig underhållning och bensinstationsromantik. Sviten avslutades med “The Mirror and the Light” 2020, bara två år innan Mantel dog.

Romanerna följer Thomas Cromwells uppgång och fall; från misshandlad smedsson i Londons Putney till kungadömets näst mäktigaste man under Henrik VIII. Visst är det en oemotståndlig dramaturgi som skapar en stark form för romanerna.

Men framför allt är det den akuta närvaron som gjort böckerna till samtidsklassiker. Det är som om 1500-talet andas, som om varje scen är animerad. Denna övertygande känsla av närhet är det unika med “Wolf hall”-serien av romaner och den överförs lika enastående till tv-serien, inte minst tack vare Mark Rylance i huvudrollen.

Nu har det gått nästan tio år sedan första delen av BBC-filmatiseringen av “Wolf hall” kom ut, serieskaparna fick vänta på att Mantel skulle avsluta sin svit. Den andra och sista säsongen tar vid där den första slutade, med halshuggning av Anne Boleyn. Året är 1536 och även grundkonflikten är densamma, Henrik VIII behöver en manlig arvinge, alla fruar som inte kan förse honom med en son går ut med huvudet först – och ibland röks även deras huvuden.

Cromwells karriär närmar sig zenit. Han har satt ut fruar, hjälpt till med de beslut som dömde dem till döden och skaffat nya livmoder åt sin prins. Kanske är det just därför, när hans uppstigning är nära att slutföras, som sorgen blir överväldigande för honom. Skuldkänslorna växer under de lugna kvällarna när han sitter i sitt arbetsrum och får besök av sin döde vän kardinal Wolsey.

I sådana scener visar regissören Peter Kosminsky och manusförfattaren Peter Straughan ett välgörande självförtroende. Ljudet av spikar som knäpper mot glas är allt ljud som erbjuds; en ensam skådespelare och betraktaren själv som måste försöka föreställa sig vilka lindrigt depressiva tankar som går genom huvudet på en medelålders man med enorm kraft.

Om det inte var så säkert utfört skulle det kunna likna en parodi på Bergmans tystnad och allvar. Men stillheten blir så vacker och meditativ, som en älgvandring korsad med politik och religion på liv och död.

Sakta stiger den dramatiska bågen och någonstans sker den vändning som måste komma. Svängen är nästan lika osynlig för oss som den var för Thomas Cromwell.

Känns faktiskt det är konstigt att referera till “säsonger” och “avsnitt”, eftersom denna BBC-skapelse är mer som en tolvtimmarsfilm. Sakta stiger den dramatiska bågen och någonstans sker den vändning som måste komma. Svängen är nästan lika osynlig för oss som den var för Thomas Cromwell. Tiden går, män pratar irriterat på gallerier och sedan, utan ytterligare förberedelser, händer något tragiskt.

Mark Rylance, Oscarsbelönad skådespelare med ett förflutet som konstnärlig ledare på The Globe i London, är så dämpad att “Wolf hall” dyker upp som en dokumentär med arkivklipp från 1500-talet – och som en kritisk kommentar till mer vanligt kostymfilmsskådespeleri .

Hans nästan extrema slentrianmässiga uttryck besvaras inte av varje motspelare. Å andra sidan förstärker det snarare det faktum att Cromwell är en främmande fågel vid Tudorhovet. Damian Lewis gör Henry VIII till en ganska älskvärd psykopat; i birollerna blinkar det till av intressant obehag så fort Alex Jennings som biskop Gardiner är med i bilden – det är kort sagt nästan ingenting annat än förstklassigt skådespeleri.

Cromwell – både Mantels och Rylances – är så obestridlig som identifieringspunkt att det är som om pälsbrättade yllemantlar och dubbla kepsar är mitt eget mode, som om jag sitter vid bordet med servetten slängd över axeln och diskret visar min våldets huvudstad till en särskilt fördömd biskop. Jag känner smärtan när en ung klosternybörjare skarpt avvisar mitt förslag. Jag bevittnar halshuggningen av en drottning som jag just förde till makten. Sedan går jag tillbaka till jobbet, tung och spänd, som man är på vissa arbetsdagar.

Både romanerna och tv-serien handlar om en undersökning av vad historia är. Är den gamla tiden förlorad för alltid, eller kan den återuppstå? Kan intensiv fantasi föra människor samman, trots att 500 år skiljer oss åt?

Svaret “Wolf hall” ger är att tiden inte är mer förbi än vi vill att den ska vara. Det är som om ett halvt årtusende inte alls skiljer oss åt och det är svindlande.

Här är de bästa streamingtipsen för storhelgerna

Läs övriga film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Malin Ullgren