Recension: Skön tidsresa i Bodströms ”Sämst när det gäller”

Barn på 60-talet, tonåringar på 70-talet, unga vuxna på 80-talet.

Det kunde ha varit världens lyckligaste generation. Den som fick smaka det bästa av rekordet åren innan välfärdssamhället började spricka. Förortsbarn som växt upp med optimism och framtidstro i nybyggda radhus.

Idag förknippas tiden snarare med höghus, punk och protest. Man kan lika gärna säga disco, tågbluff, Tipsextra och drönarliv.

Thomas Bodström berättar om sin barndom i “Värst när det gäller”. Han föddes 1962 och växte upp i ett akademiskt hem i Sollentuna. Snarare övre medelklass, med sommarstuga på sosseadelns Fårö och allt. Men för Thomas gick det inte så bra till en början.

Han skulle fortfarande bli allsvensk fotbollsspelare i AIK, känd advokat, rekordung justitieminister och senare författare till en rad böcker.

Vägen dit var krokig. Han berättar om det med charmig direkthet – och ibland lika mångsidigt som på en blöt efterfest. För oss 62-åringar är det en helt underbar resa genom tiden. Självklart är vi alla barn av vår tid.

Jag gillar att Thomas Bodström är trogen sin inre tonåring. Det ger hjärta och trovärdighet åt berättelsen. Han lyfter fram alla motgångar, all ångest och skammen över att inte leva upp till förväntningarna.

Många barn är rastlösa drömmare. Men alla behöver inte ses hela tiden och ständigt stå upp mot auktoritetspersoner. Det blev ett problem i skolan. Thomas Bodström var också sen i puberteten, vilket förstärkte vilsenheten och utanförskapet. Gymnasiet kunde kännas som en evig och mardrömslik dubbellektion i NO.

Även om han hade sporten och tidigt var en av fotbollens bästa. Bodström spelade libero i Djurgårdens pojklag. Franz Beckenbauer var idolen. När hans lagkamrater växte till tonåringar stod han stilla och förlorade sin plats i laget. Självförtroendet sjönk – och fotbollen tog fart igen först när kroppen var fullvuxen.

Många människor tenderar att växa mentalt i gymnasiet. För Bodström var det snarare tvärtom. Han hoppade av skolan och vandrade runt i Göteborg och fortsatte i ett kollektiv i Stockholm.

Men där omkring började en manlig gemenskap växa fram. Och det blev plötsligt lättare med tjejer när kroppen växt ihop med huvudet. Snart var det inte längre ett problem.

Ja, vi gick vidare om samma ställen och gjorde liknande saker. Det fanns inte mycket att välja på då. Vi hängde på Clock and arcades in the City. Stal ibland märkeskläder på NK. Vi drack öl på Bistro Bohéme på Drottninggatan. Alla lyssnade på Bob Marley och David Bowie.

På somrarna tjänade vi snabbt pengar och tog tåget till Italien eller Spanien. Alla läste “Mästaren och Margarita”, “Brott och straff” och “Sömn”. Och vi var nog mer eller mindre olyckligt kära, men höll mest masken på och festade på.

Thomas Bodström växte upp lite senare. Först 1985 fick han hela gymnasiebetyget efter studier på Komvux vid Gullmarsplan. Och det blev en termin i USA för att fixa engelskan.

Friheten var större då. Det var ett absolut avstånd till ens föräldrar, som då verkade obegripligt fjädrande och mossiga. Thomas Bodström skriver fint om sin märkliga men kärleksfulla pappa som sällan var hemma. Mamma låg ofta i soffan med en cigarett och ett glas rött vin och rättad skrift. Konservativ, saklig, outgrundlig.

“Värst när det kommer till” väcker minnen. Jag ser mig själv sitta på pendlingen omkring 1980. De västra förorterna susar förbi i mörkret. Jag lyssnar på Blondie i min nya Walkman. Deprimerande läge. Extrajobb, skola som aldrig vill ta slut… Jag längtar efter ett långt sommarlov – och att livet tar fart på allvar.

Läs andra texter av Jan Eklund och fler av DN:s bokrecensioner