Recension: ”Sankta lucia” är svensk skräck på c-nivå.

En galen lucia går runt i en förort och mördar människor. Där har du handlingen. Långfilmsdebutanten Viking Almquist har några kortfilmer i sitt cv men är också något av en diversearbetare i branschen, vilket syns i medtexterna till “Sankt Lucia”. Han regisserar, har skrivit manus, ansvarar för musik, ljud, ljus och agerar även stuntman (och är ansvarig utgivare). Som en vandrande enmansorkester med en bastrumma på magen och cymbaler på ryggen.

Budgeten lär ligga på fruktansvärt låga 20 000 kronor (kan det verkligen vara sant?), vilket i princip motsvarar lussebullkontot för “Jönssonligan kommer tillbaka”. Men ingen har tagit ut någon gage och rollerna spelas av Almquists vänner (med fullt Goldbug-motstånd).

Men trots filmens … vad ska vi säga …? begränsade attraktionskrafter kan jag inte låta bli att imponeras av glödens drivkraft, som jag antar härrör från en djup kärlek till mediet och genren.

I samband med lanseringen av “Saint Lucia” har Viking Almquist refererat John Carpenters klassiska slasher “All Saints’ Bloody Night”, och ackompanjerar även filmens framåtrörelse med Carpenter-liknande synthslingor, men annars är det nog mest de långa knivarna. som de har gemensamt.

Almquist och gänget etablerar varken lokaler eller miljöer, och knappt några karaktärer, innan slakten börjar, vilket gör att det ursinniga luciamordet till synes efter behag. Och visst är det underbart nördigt med analoga effekter istället för digitala, men nej… de är inte helt övertygande.

Det här kanske ska ses som en hyllning till vhs-videons dagar, ett väldigt sent långfinger till Siewert Öholm och hela videovåldsdebatten (värt att googla, ungar) – och det från en filmare som man inte ens tänkt på när den startade.

Jag hade från början tänkt skriva något pedagogiskt om den kvalitativa genrefilmen, att den oftast skapas av en filmare med en individualitet, inte sällan de som bara besöker genren. Ja, du vet: Stanley Kubricks “The Shining”, Bo Widerbergs “Mannen på taket” – men efter en titt på “Saint Lucia” verkar sådana utflykter i filmhistorien vara helt meningslösa.

Detta är sannolikt inte ett seriöst försök att göra en fullskalig skräckfilm, snarare ett test på vad som kan åstadkommas på en löjligt låg budget. Kort sagt en medveten c-film som förmodligen bäst avnjuts i mulet berusat tillstånd, i ett likasinnat skräckfilmsnostalgiskt sällskap.

Se mer. Tre bättre svenska b-skräck: “The Visitors” (1988), “Evil Ed (1995), “The Conference” (2023).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin

.