Recension: ”Red island” – idag nyheter

I minnets kalejdoskop glider skimrande fragment över varandra och bildar ständigt nya mönster efter tidens vändningar och betraktarens förändrade medvetande. Vad såg vi, vad trodde vi att det betydde då och vad hände egentligen? Finns det ens ett “på riktigt” eller är förklaringarna efterkonstruktioner och verklighet lika svårtolkade som det är för ett barn?
Robin Campillo (“120 slag i minuten”) har samlat minnen från uppväxten på en fransk flygbas på Madagaskar och sammanställt dem till en magisk liten film om kolonialismen i upplösning, sett med elvaårige Thomas ögon. Ibland är han utklädd till sin superhjältinna Fantomette, som i levande, drömska sagostycken behandlar mörka män och medlöpare. Krafterna han inte ser direkt men som rör sig under ytan av hans stympade men paradisiska minivärld av lummiga förortsgator, hisnande blå himmel, coola mässhallar och lätt urspårade middagar.

Grannarna, som också är deras kollegor och enda vänner, är de enda de kan lita på när de fyller på. Thomas skymtar en sårbar ägandefullhet i sin spanskfödde pappa Robert (Quim Guiérrez), en drömmande avskildhet hos vackra mamma Colette (Nadia Tereszkiewicz från “The Actors”). Men festen löses upp i rörliga färgfält genom den quiltade glasdörren. Thomas är utelåst, men även de vuxna är inlåsta.
För trots att infödda och kolonisatörer verkar samexistera i en ny värld av fransk pop och fräcka små klänningar, gränserna är tydliga. När en ung pilot blir kär i en fallskärmsjägare från ön spricker den chica moderniteten. Prästen försöker bota “häxkonsten” med en smärtsam exorcism, basläkaren ger honom stora doser psykofarmaka. Gamla och nya metoder med samma mål.
Madagaskar har varit självständigt i tio år. Det är madagaskiska fallskärmsjägare som slår ner bondeupproret. Piloter som Robert släpper bara ner dem och tvättar händerna om vad som händer när de landar. Fransmännen lever på lånad tid i ett oansvarigt limbo. Sträcker upp en filmduk mellan palmerna på stranden, ser Napoleon kämpa på kalla stormiga hav medan Indiska oceanens varma vågor lugnt smeker stranden några meter bort.
“Röda ön” är en visuellt nyskapande, nästan outhärdligt vacker liten film, men den är också lite hemlös mellan ungdoms- och vuxenfilm, politisk kommentar och ren Duras-poesi. Den frågar inte vem den är till för, vilket är uppfriskande men kanske också lite dumt. Det kunde ha varit större.

När fängslade studentrebeller är befriad och revolutionen sprider sig som ett rus av glädje på gatorna, är det dags för fransmännen att packa ihop och lämna landet. Den förhäxade soldaten dricker stulen champagne med sina “enda vänner”, en madagaskisk soldat och flickan som varken Jesus eller drogerna har lyckats driva ut. När han somnar i hennes knä stryker hon ömt över håret och vänder sig till sin landsman med filmens vackraste replik. ”Det är så fridfullt när en vit man somnar. Äntligen kan du andas.”
Se mer: Filmer i avkoloniseringens era: “The last king of Scotland” (2006), “Half of a yellow sun” (2013), “A United Kingdom” (2016).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Kerstin Gezelius