Rebecca F Kuang hamnade i den engelskspråkiga litterära världens blickfång under lanseringen av hennes ambitiösa fantasyroman “Babel” när det tillkännagavs att hon redan hade börjat arbeta med sin nästa bok. “Yellowface”, meddelades det, skulle handla om förlagsbranschen och dess fetischdyrkan av unga genier, dess tvivelaktiga användning av mångfald i marknadsföringssyfte och konsekvenserna av att paketera en författares identitet som en del av den litterära produkten. Kort sagt: Kuang skulle ta en stor tugga ur handen som födde henne.

I “Yellowface” är den kinesisk-amerikanska författaren Athena Liu “en vacker, Yale-utbildad, internationell, tvetydigt queer icke-vit kvinna” – inte olikt Kuang själv. Men det är inte Athena som berättar, eftersom hon dör i första kapitlet. Kvar står hennes mindre framgångsrika vän June Hayward med Athenas senaste, ofullbordade manuskript i sin ägo. När June läser den mäktiga historien om kinesiska migrantarbetare i Europa under första världskriget blir frestelsen för stor. Hon stjäl manuskriptet, efter omfattande redigering, ger ut det under det etniskt tvetydiga namnet Juniper Song, och romanen blir en succé.

Men June Hayward är vit. Hennes enda koppling till Kina är via Athena. Snart börjar anklagelser om kulturell tillägnelse och misstankar om plagiat regna runt henne, eftersom hon gör allt hon kan för att övertyga branschen – och sig själv – om att romanen hon har gett ut verkligen är hennes.
Sedan följer en berättelse som, som en Shakespeares tragedi, rusar mot den oundvikliga katastrofen. June närmar sig de litterära höjder hon drömt om, men lider av hybris. Hon kämpar alltmer panikslagen mot sina egna skuldkänslor. Och när hon når höjden av sin framgång, hemsöks hon av de dödas spöke som hon förrådde.
June försvarar sitt agerande med att Athena en gång skrev en novell baserad på en traumatisk händelse som June berättade för sin vän om i förtroende – i sin tur en stöld, tror June. I “Yellowface” tar Kuang alltså ett större grepp om frågan om gränserna för plagiat, appropriering och kreativ stöld av idéer. Den satiriska poängen är riktad mot den branschkultur som har förvandlat levd erfarenhet till litterär hårdvaluta.

Den satiriska poängen är riktad mot den branschkultur som har förvandlat levd erfarenhet till litterär hårdvaluta.

Analysen av rasism i förlagsvärlden är däremot av det grundare slaget. Genom den osympatiska juni skildrar Kuang en övervägande vit industri som förfäras över tanken på att avstå makten över litteraturen, samtidigt som den gärna lyfter fram sina performativa satsningar på mångfald. Där någonstans landar berättelsens moral: “Yellowface” är en kritik av hur förlagsbranschen utnyttjar icke-vita författare för att samla mångfaldspoäng och lösa in dem mot försäljningssiffror. Problembeskrivningen är en besvikelse, men varken ny eller revolutionerande.

Den enskilt största hindret för att “Yellowface” ska omhuldas av en svensk läsekrets är dock att den kräver relativt goda förkunskaper om den amerikanska bokbranschen. Även om det givetvis går att dra paralleller till dess svenska motsvarighet, utspelar sig historien i ett helt annat kommersiellt landskap. Läsare på engelskspråkiga Booktok är förtjusta, men kommer romanen att kunna engagera sig på bred front även i Sverige? Jag är tveksam.
Ironiskt nog faller “Yellowface” i slutändan på de uppblåsta förväntningarna från sin egen marknadsföring. Romanen annonseras som “en litterär thriller” och Kuang själv beskriver den som “en skräckhistoria om ensamhet i en otroligt tuff bransch”. Men riktigt så gaskramande blir det aldrig. Det är svårt att effektivt dramatisera ett händelseförlopp som främst utspelar sig på sociala medier. Man biter inte direkt på naglarna över att läsa rapporter om fiktiva Twitter-konflikter.
Fast visst – för den som har sina egna författardrömmar är Kuangs kritiska skildring av det skoningslösa systemet som för tillfället har lyft henne till stjärnstatus ganska skrämmande läsning.
Läs mer texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.