Recension: Mian Lodalen hjärtskär i ”Dansaren och demonerna”

Först som sist: Mian Lodalen har tagit sig an ett akut uppdrag. Genom romanerna “Lisa och Lilly” 2020, “Lesbiska ligan” 2021 och nu “Dansaren och demonen” beskriver hon ett Stockholm som hållits dolt för allmänheten. Livet i en hemlig och förbjuden stad. Hon skildrar homosexuellas Stockholm under olika perioder av 1900-talet då samkönade kön bekämpades på alla plan: socialt, juridiskt, medicinskt…

I den nya romanen “Dansaren och demonen” är hon baserad på sin egen farbror Hans Wahlström. Han var dansare på Kungliga Operan, homosexuell och tog sitt liv. Romanen börjar med hans begravning, så läsaren vet från början hur det hela slutar. Men vägen dit är nästan 500 sidor lång.

Jag har tidigare jämfört Mian Lodalens Stockholmsberättelser med Per Anders Fogelströms. Analogin gäller även här. Båda berättar historier som är lätta att förstå och fängslande, varma och sympatiska, om människor som måste kämpa för att få en plats och skapa sig ett liv medan den nya tidens Stockholm växer fram. Ingen av författare snålar med ord. Hellre en beskrivning för mycket än en för lite.

Och det är något av “Dancer and the Demons”-problemet. Om Lodalen hade offrat ett hundratal av de mest genomarbetade sidorna och snyftat lite i urvalet av den svenska 60-talsrekvisita som stoppas in i texten, så hade vi kommit snabbare på nerverna i den brännande sista delen av boken, där Hasses ” omöjlig kärlek” drar honom mot klippan.

Men det är synd att klaga. Mian Lodalen lyckas onekligen förmedla den sårbarhet Hasse upplever. En pojke från Jönköping som tidigt uppfattar signalerna som får honom att känna sig fel. Han identifierar sig inte med hjältarna i pojkböckerna, utan med tjejerna som kyssas av hjältarna. Och han är bra på att dansa balett. Det är inget som uppskattas av hans pappa i Småland. Bara storasyster Anita håller i honom.

Hasse blir sensationellt intagen på Operans balettskola vid första försöket. Livet i Stockholm börjar och med det en nervkittlande tillvaro. Allt handlar nu om prestationer, om att skaffa roller, bostad och vänner. Bostadsfrågan är komplicerad, men tydligen är Hasse väldigt begåvad i balettsalen och vänlig nog att tillhöra en fyrklöver som går runt i stan. “Familjen” är två pojkar och två tjejer i baletten, och de tre stannar vid hans sida livet ut. Kicki, Eva och framför allt Tom. Även om deras ångest ökar i takt med Hasses p-pillerberoende. Förspel för dans på högsta nivå – Librium för sömn.

Tom och Hasse får stipendier för att ta danslektioner i Paris, och den där speciella och härliga sommaren blir Hasse kär i Tom. Även om de inte blir ett kärlekspar, kvarstår Tom som hans trogna vän.

Hasses växande behov av droger och sex driver honom till mörka parker, badhus och pissoarer, gränder och valv, där skumma hallickar och män som vill ha sex dyker upp. Psst! är en signal han inte missar. Han sjunker djupare och djupare, lutar sig, blir frånvarande, dyster. Ständigt påverkad. Samtidigt får han stora roller, till och med huvudroller. Regissören Ingmar Bergman och koreografen Birgit Cullberg är några av dem som väljer Hasse för sina dansföreställningar.

Det är tragiskt men i hans fall förståeligt att välja döden framför ett liv i total förnedring

När det gäller nerver har Hasse en genetisk belastning. Hans mamma har försökt begå självmord och försvunnit hemifrån flera gånger. Med tanke på detta – och den förväntan som finns från regissören, balettmästaren, balettchefen och kollegorna – är det en nästan omöjlig tanke att Hasse med sitt droppande självförakt, på grund av sin sexuella läggning och vad det driver honom till, kommer att klara av. trycket.

När vi har vänt oss på olika adresser, hälsat på ett antal personer och boken hamnar i det obönhörliga gör Mian Lodalen sin text tät och effektiv. Det är hjärtskärande att följa Hasse i hans hopplöst dåliga val och självdestruktiva beteende. Smärtsamt att se honom kränkt och förminskad. En sjukhusvistelse från helvetet hjälper honom att fatta det avgörande beslutet.

Det är tragiskt men i hans fall förståeligt att välja döden framför ett liv i total förnedring. Mian Lodalen väcker honom till liv igen och lyser upp ett Sverige som just i det här fallet blivit klokare, bättre och roligare.

Läs mer texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.