Recension: Kaliane Bradley vacklar i ”Ministeriet för tid”

Vad har Bea Uusmas Augustprisbelönta “Expedition” och Diana Gabaldons höglandsfetischistiska “Outlander”-svit gemensamt? Ingenting egentligen, förutom att de båda har tydliga beröringspunkter med brittisk-kambodiska Kaliane Bradleys debutroman “Ministry of Time”.

Bradleys spekulativa roman bygger på en relativt enkel premiss: I en nära framtid har teknik utvecklats som gör att den brittiska staten kan “extrahera” människor från det förflutna och flytta dem till nuet. Motivet till detta förblir oklar, framför allt för att romanens berättare själv inte är särskilt intresserad. I öppningsscenen erbjuds hon ett jobb som “bro” på det nyinrättade tidsministeriet, vilket går ut på att guida en av tidsresenärerna genom sin integration i nuet. Att hon själv är en andra generationens invandrare – med en mamma som flydde till England från det folkmordshärjade Kambodja – ser ministeriet som en kulturell fördel.

Hennes uppdrag blir att följa med kapten Graham Gore som 1847 utvinns från Arktis och den dömda Franklin-expeditionen. Havsbjörnen Gore, som har arbetat i flottan sedan han var elva år, har förvånansvärt lätt att anpassa sig till den nya tidens ideal och förutsättningar. Inte minst chocken över att förväntas dela bostad med en ogift och icke-vit kvinna. Han utvecklas snabbt till en respektfull, modern motorcykelman med en förkärlek för sydostasiatisk matlagning, om än med en utpräglad viktoriansk sexualmoral, råa trauman och överlevandes skuld.

Bradley har haft roligt med att skriva ut sin personkemi kan man säga, och det är också roligt att läsa

Humoristiska situationer uppstår förstås, som när Gore klagar över att uppfinningen av tv används “för att visa människor i deras mest förkastliga ögonblick” och hans bror svarar trött att “ingen tvingade dig att titta på ‘Eastenders'”. Sammantaget är sådana lättsamma scener däremellan romanens stora tillgång. Bradley har haft roligt med att skriva ut sin personkemi kan man säga, och det är också roligt att läsa.

I mer seriösa scener, särskilt i tillbakablickarna till dödsstöten från den frusna Franklin-expeditionen, är romanen utsmyckad med fancy bildspråk. Som här: “Skeppet, fångat i havsisen, lutar sig sjösjukt åt sidan”. Men de liknelser som Bradley så entusiastiskt konstruerar har också en olycklig tendens att tippa över i det alltför genomarbetade: “Hösten kom som en dekorativ intarsia”, står det, eller när säsongen senare tappade sin lyster: “som om jag ständigt var inne i en saliv. -fylld, kariesinfekterad mun.”

Romanens största problem är dock att den löper på ett konstant lågt. Även om en svag strimma av potential rinner igenom berättelsen, tänds den aldrig riktigt, inte ens när den avgörande vändningen kommer. Jag får intrycket att Bradley inte riktigt kunde bestämma sig för vad hon ville att hennes roman skulle vara – en sexig kärlekshistoria, en historisk roman med en twist, en postkolonial kommentar, en fnissande parodi på brittiskhet? Gabaldon eller Uusma? Det går säkert att blanda alla dessa komponenter till en välkomponerad brygd. Men för att låna Bradleys förkärlek för liknelser: “The Ministry of Time” påminner mig i slutändan mest om ett ljummet glas utspädd juice.

Läs mer text av Johanna Käck och mer recensioner av aktuella böcker i DN Kultur