Recension: ”Helikopterrånet” är oavbrutet spännande.

Det så kallade “helikopterrånet” den 23 september 2009 mot ett bankfack i Västberga var som taget ur en kuppfilm. Efter noggrann planering bröt rånarna igenom byggnadens glastak och kom undan med närmare 40 miljoner kronor. Nyhetsrapporteringen var global, rånarna fick hjältestatus i vissa kretsar och Jonas Bonnier skrev en bok – som nu blivit en Netflix-serie.

Rami försöker försörja sig ärligt, men hans import av fisk och skaldjur går under. Michel arbetar som rekreationschef men har rån som en lukrativ hobby och chefen Zoran har så många järn i den halvbrottsliga elden att en hjärtattack troligen lurar runt hörnet. Tillsammans med två andra kumpaner planerar de mega-heisten som ska göra dem ekonomiskt oberoende, men polisen andas dem i nacken redan från början.

De ser inte varandra som brottslingar, snarare proffs som är stolta över sitt hantverk, inte olikt Robert De Niro och hans gäng i Michael Manns ikoniska kuppfilm, “Heat” – som i allra högsta grad är Zorans favoritfilm.

Helikopterrånarna anstränger sig för att inte skada oskyldiga människor som kommer i deras väg, kommunicerar inte med “fan” eller “hora”-tirader, snarare peppar de upp varandra med “Bror, det kommer att bli okej”-pedagogik. Vilket, jämfört med samtida gängkriminella tonårstorpeder, ger dem en lättare Jönssonligan-aura.

Rånet sker i realtid, vilket ger nagelbandshotande empati. Det är tajt, spännande och trovärdigt in i minsta lilla element. Något annat vore konstigt att förvänta sig när den svenska populära filmadeln står som avsändare: Daniel Espinosa (“Snabba kontanter”) är konceptuell regissör, ​​Ronnie Sandahl (“Tigrarna”) står för manuset och producent är Johannes Åhlund (“Tigrarna”). Knutby”).

Framför allt författarna lyckas i konsten att skapa drama trots att utgången är känd (och att vi sett liknande kupper tusen gånger på TV och film) – mycket tack vare en skickligt genomförd balansgång på gränsen mellan genre och realism. Och inte minst de många välfunna detaljerna. Det är mycket som kan och går fel – före, under och efter rånet. En stege som är för kort, en neurotisk pilot och avgaserna från cirkelsågen som gör rånarna luddiga mitt under rånet. Det är när du hör en rad som “Andas inte in ångorna! Det är 2-takts bensin!” som man inser att detaljerna sätts på en piedestal.

Och skådespelaren Ardalan Esmaili… han föddes förmodligen med glimten i ögonvrån. Även om hans Michel inte är i full fokus här (så även den utmärkte Mahmut Suvakci, som Rami), stjäl han duken med charmen av en filmisk bondfångare. Vad han än säljer så köper jag det direkt.

Alltså en riktig, brutal gärning åtminstone delvis insvept i ett “Ocean’s Eleven”-skimmer. Den rädda personalen i kassaskåpet är nog inte lika roade av serien – trots allt var det ren tur att ingen av dem dog när rånarna brast in.

Så ja, den biten skaver lite. Men true crime är också en fatalt förrädisk genre: “Pretending and real” (som Doktor Kosmos sjunger), där gränsen mellan spekulation och berättarglädje är mycket tunn. “Helicopter Robbery” är i slutändan fortfarande på rätt sida och är framför allt nonstop spännande.

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin

Här är veckans bästa streamingtips