Tutankhamon flyttar hemifrån.
I nästan hundra år har faraoniska Egyptens mest berömda pojkkung – eller snarare hans eftervärldsliga ägodelar – bländat besökarna på Egyptiska museet, mitt i Kairos centrum.
Och gör fortfarande. Men runt om i det mörka rummet på övervåningen av museet där skatterna från hans gravkammare visas finns salar med tomma montrar staplade längs väggarna, sarkofager inslagna i plastfolie och trälår med uråldriga artefakter som belamrar korridorerna i väntan på transport.
Snart, även om ingen vet exakt när, kommer även skatterna från Tutankhamons grav att packas och flyttas till deras nya magnifika palats, The Grand Egyptian Museum, GEM. Allt, inklusive själva mumien – som fortfarande vilar i sin grav i Luxor – kommer då för första gången att samlas på ett ställe och utgöra kronan på verket vid invigningen av det nya museet, som ligger bara ett stenkast från pyramiderna i Giza .
En gigantisk, post-faraonisk sådan monsterbygge som sedan blir världens största arkeologiska museum – med mer än 100 000 föremål på 80 000 kvadratmeter.
Men GEM kommer också att hamna i rekordböckerna av en mindre smickrande anledning: som en av historiens mest ihärdiga och försenade museibyggnader.
Inleddes 2002, när Hosni Mubarak lade den första ceremoniella grundstenen, premiären var ursprungligen planerad till 2013. Men den har sedan dess upprepade gånger drivits framåt på grund av finanskris, politisk oro, pandemi och ekonomiska problem.
De senaste två åren nya datum för den stora invigningen har lanserats varje dag utan att något har hänt – tills nu i oktober, då plötsligt halva museet i hemlighet öppnade för allmänheten med tolv rymliga gallerier som på platta avsatser skildrar egyptisk historia från yngre stenåldern till hellenismen.
Men Tutankhamon väntar alltså, oklart på vad. Kanske på en vapenvila i Palestina, kanske på något som ingen annan än president al-Sisi känner till – för faktum är att öppnandet av detta museum långt ifrån bara är en kulturell händelse.
Det handlar till stor del om politisk symbolik.
Och det är i sin tur något som genomsyrar hela byggnadskroppen. Den irländska byrån Heneghan Peng har designat en koloss som paradoxalt nog men konsekvent korsar influenser från forntida egyptisk monumental arkitektur med någon form av senkapitalistisk shoppingcenterestetik.
Redan i det enorma entréhallen, där den kolossala statyn av Ramses II tornar upp sig över grundvattenspeglar, omgiven av brummandet av butiker och museirestauranger, befinner man sig i vad som skulle kunna vara en bakgrund för något historiskt drama.
Intrycket förstärks i själva utställningssalarna, där de arkeologiska föremålen presenteras i teatraliska tablåer, upplysta i växlande färger på ett sätt som lånar formerna både från den heliga tempelmystiken och från vår tids mer prosaiska lyxbutiker.
En upplevelse som äntligen når sin höjdpunkt i den monumentala trapphallen, med sitt överväldigande flöde av kolossala stenskulpturer upp till den sublima utsikten som öppnar sig mot Pyramiden i Khefre några kilometer bort.
Det är – måste jag erkänna – öronbedövande.
Längre än så här det går knappt att komma ifrån det gamla koloniala Kairomuseets röriga montrar, skalande etiketter och mörka tryck. Det är också själva meningen med byggnaden. När GEM är klar kommer charterturister från Röda havets kust att bekvämt besöka både pyramiderna och Tutankhamon utan att behöva gå in i Kairo alls. Men inte bara det.
Det kommer också att stå som symbolen för ett nationellt uppvaknande. För visionen om ett modernt Egypten som äntligen har beslutat att återta sitt förflutna från västerländsk vetenskap.
För det är så: hela den forntida egyptiska arkeologin – från Karnak till Rosetta, från Kungadalen till pyramiderna i Saqqara, är i grunden en europeisk uppfinning. Många av huvudfynden finns idag på museer i Berlin, Paris och London, och egyptologi som akademisk disciplin är något som utvecklats vid västerländska universitet. Även de tyngsta inhemska museerna, det egyptiska museet i Kairo och det grekisk-romerska museet i Alexandria, är koloniala skapelser.
Spetsigt kan man säga att Egyptens främsta resurs som koloni inte var landets naturresurser – eller ens dess strategiska läge.
Utan dess kulturella och historiska huvudstad.
GEM står för ett brott med den historien. Museet ska ses som den allra sista operationen i en identitetspolitisk ansiktslyftning som har pågått över hela landet under ett par decennier. Ett symboliskt första steg togs med Bibliotheca Alexandrina, det ultramoderna världsbiblioteket som invigdes 2002 på platsen för det legendariska antika lärocentret.
Ungefär samtidigt stängdes den Alexandrias antika grekisk-romerska museum för renovering – en process som kom till ända för ett år sedan, när museet återinvigdes i en stil som, återigen, gör allt för att dra upp den visuella volymen runt de historiska föremålen, med bländande ljus kontraster och bedrägliga spegeleffekter.
Under tiden öppnade ett nytt historiskt museum i ett av stadens gamla övergivna koloniala palats. Detta Alexandrias nationalmuseum har sina tydliga brister – uppenbart underfinansierat, rörigt i sin rapsodiska presentation av stadens historia från antiken till modern metropol, och dessutom inkonsekvent i sin ansamling av föremål från alla hörn av Egypten.
Ändå lyftes den vid invigningen 2003 fram som en förebild just i sitt sätt att bygga ett nationellt, historiskt narrativ där de olika epokerna, från faraonisk till ottomansk, sågs som steg i den kulturhistoriska process som gjorde Egypten. landet det är idag. Idén om Alexandria som en mångkulturell, historiskt mångskiktad plats är i det ljuset inget annat än en kolonialistisk myt.
Det är alltså denna nya, nationella historiska berättelse som utgör den ideologiska grunden för den egyptiska museivärldens arkitektoniska innovationer.
I Kairo invigdes 2022 ett annat historiskt museum, The National Museum of Egyptian Civilization, som liksom det nya historiska museet i Alexandria presenterar “egyptisk civilisation” som ett sammanhängande kontinuum – och precis som GEM i ett slags frusna, teatrala tablåer. Den dramatiska höjdpunkten är ett mörkt källargolv där ett tjugotal av det antika Egyptens mumifierade faraoner lades till vila.
Att paradera förbi de torra, svärtade resterna av dessa tusenåriga halvgudar är en hisnande, makaber upplevelse. På stora videodukar i entrén projiceras filmklipp från den spektakulära invigningen, då mumierna fördes i en storslagen procession från gamla museet till den nybyggda gravkammaren. En färgglad procession i Hollywood-stil där kohorter av uråldriga stridsvagnar och marscherande prinsessor följde med de uråldriga faraonerna i en karavan av rullande fartyg – och naturligtvis med landets autokratiske ledare, president al-Sisi i en ceremoniell huvudroll.
Förmodligen en försmak av vad som väntar den dag Tutankhamon gör sin sista resa till det nya Giza-museet.
Men också ett väldigt tydligt uttryck för vad allt detta i grunden handlar om – nämligen ett politiskt identitetsbygge, ett sätt för den egyptiska militärregimen att skaffa sig symbolisk legitimitet som arvtagare till de stora dynastiernas solhärskande.
De nya, dyra museibyggnaderna är här bara en del av en mycket bredare mosaik, som även omfattar ett stort antal gigantiska stads- och infrastrukturprojekt runt om i landet.
Den främsta bland dem är den nya huvudstaden som just nu byggs mitt i öknen mellan Kairo och Suez – så ny att den än så länge bara går under namnet Ny administrativ huvudstad. Från den platta, karga sandslätten reser den sig som en osannolik hägring med sina futuristiska skyskrapor, halvfärdiga monorail-stationer och motorvägsviadukter.
Än så länge bor nästan inga människor här – i stället verkar utvecklingen ha börjat med en rad megalomana prestigebyggnader: redan nu kan staden ståta med Afrikas högsta torn, Iconic Tower, kontinentens största moské och Mellanösterns största kyrka, Födelsekatedralen, med plats för över 8 000 tillbedjare.
Men det är inget populärt projekt. Istället har bygget – även här – kantats av ekonomiska bekymmer som tillsammans med andra moderniseringsplaner försatte landet i en skuldfälla och fick det egyptiska pundet att falla som en sten.
Mot den verkligheten framstår de faraoniska ceremonierna som en perfekt bakgrund. Tidlöshet som ett försvar mot oförutsägbar politik. Den gyllene glansen som en plätering på en mumifierad social kropp.
Om Tutankhamon får spela huvudrollen i ett sådant spektakel skulle han absolut inte ha något emot det.
Läs fler texter av Dan Jönsson
Läs mer om konst på dn.se
