Utställning
“Ooooooooo-fitta”
Katalin Ladik
Moderna museum, Stockholm, visas till 20/4 2025
Moderna museet har de senaste åren haft flera utställningar som på ett utmärkt sätt fördjupat konsthistorieskrivningen kring banbrytande kvinnliga konstnärer, som japanska Atsuko Tanaka eller svenska Monica Sjöö.
Den nya presentationen av ungerskfödda Katalin Ladik fortsätter på den vägen, med den äran. Hon må vara ett etablerat namn för de som är bekanta med den östeuropeiska performancescenen, men knappast för en större publik.
Ladik föddes 1942 och var en pionjär inom experimentell poesi, ljud och performancekonst, under 1960- och 70-talen kopplad till de litterära och konstnärliga scenerna i Novi Sad och Belgrad i fd Jugoslavien. En av få kvinnor i sammanhanget.
Utställd på Moderna museet ett stort urval av framför allt hennes tidiga “visuella poesi”, collage av vardagliga former, som stämplar eller symönster från damtidningar sammansatta till kartliknande konfigurationer.
Befriade från sin bruksfunktion är dessa “visuella dikter” formsäkra och lekfulla. Men det som gör Ladiks verk exceptionellt vid den här tiden är hur bilderna också användes som partitur för ljudverk, vokala tolkningar av vad som utspelar sig i bilden. Ett urval av dess ljudfiler spelas upp i utställningen, vilket verkligen utökar verkens dimensioner.
Konstnären bryter ner språket så långt som “o”, “ah” – eller det roliga “ti-to ti-to titotitotitotito” i sammanhanget. Med betoning, upprepningar och vokala variationer formar hon ljud som skapar sin egen förståelighet utifrån det trasiga, abstrakta.
Ladiks arbete är tydligt en del av dåtidens konkreta poesi, i Sverige till exempel representerad av Åke Hodells fina “igevär” från 1963. Hans diktbok består av 12 sidor “i”, 1 “gev” och 35 sidor “ä”, som avslutas med en singel “r”. Även gjord för att läsas högt.
Utställningens titelverk “Opus” från 1972 blir som en bruksanvisning för det som går som en röd tråd genom Ladiks verk: kopplingen mellan text, språk, kropp och samhälle.
Det utvecklas i den andra delen av presentationen, med fokus på hennes framträdanden och framträdanden. Dessa rituella förhandlingar relaterar mer direkt till samhälleliga normer som könsroller och nationell identitet.
Det finns en konstantt transformativ rörelse i verken, en påminnelse om språkets förmåga att inte bara upprätthålla status quo, utan också att skapa förändringar och förändringar.
I backspegeln framstår Ladiks visuella dikter och ljudpoesi mer komplexa än hennes framträdanden. Men jag tror inte att man ska underskatta det senares inflytande på den tiden – hur konstnären genom att använda sin egen kropp utmanade gränserna för både vad ett konstverk och en kvinna kunde göra.
Läs mer: Kosmisk kvinnlig kraft på Moderna museet
Läs mer om konst på dn.se
