Teater
“Vredens druvor”
Av John Steinbeck. Klippning, regi: Mina Salehpour. Översättning: Niclas Hval. Scenografi: Andrea Wagner. Kostym: Maria Anderski. Medverkande: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson. Scen: Dramat. Speltid: 2 timmar.
Dammig rök virvlar i luften. Djupa drivor och sanddyner av sandliknande korn fyller Dramatens stora scen. Det är ett material i konstant flytande rörelse, tillsammans med människorna som rör sig i det. Granulerna virvlar, böljar, blåser och regnar, människorna strävar, pulserar, sliter och snurrar.
När den tyska regissören Mina Salehpour presenterar nobelpristagaren John Steinbecks roman Vredens druvor från 1939 i en modern teatertolkning fokuserar det visuellt på dessa två huvudkomponenter i rörelse: jorden och människorna.
Torka, sandstormar och den stora depressionen tvingar familjen Joad att lämna Oklahoma och åka till det bördiga Kalifornien med drömmen om ett jobb som fruktplockare: där sägs det växa persikor, päron och apelsiner. Men familjen är inte ensam om att migrera, utan finner sig gradvis en del av en stor massa människor som utnyttjas med minimala existenslöner av cyniska markägare och svälter i trånga tältläger. Det är nog omöjligt att idag läsa Steinbecks klassiska amerikanska skildring av 1930-talet utan att se samtida berättelser om klimat, kapitalism och migration i konkreta bilder.
Så varför placerar då Salehpour och hennes konstnärliga team – hon har också tidigare samarbetat med scenografen Andrea Wagner och kostymdesignern Maria Anderski – sin version i en galax långt, långt borta? Rymdfilmskänslan i scenen, kläderna och Sandro Tajouris mullrande ljudkomposition blinkar till till exempel filmatiseringarna av Frank Herberts science fiction-skapelse “Dune”. Speciellt när de ekonomiska intressena och banksystemet, som Steinbeck beskrev som “undret”, materialiserar sig ur marken som en gigantisk sandorm.
Låter som att det kan vara ostlikt? Det blir det inte. Det fungerar eftersom bilden är så koncentrerat utförd och minimalistisk: här har vi en enorm mängd sandkorn och en grupp fenomenala skådespelare. Uppsättningen placerar sig modern genom att inte göra det, utan genom att skapa en yta för publiken att projicera verkligheten på. Vi har bilderna själva på näthinnan. Dessutom understryker estetiken romanens skildring av hur familjens välbekanta tillvaro har ersatts av en ny som verkar absurd, som i ett annat universum. Och visst kan man tänka på grushögen i Samuel Becketts “Happy Days”, speciellt när Karin Franz Körlofs Rose nästan ligger begravd i den regnande sanden mot slutet.
Salehpours anpassning av det episkt slingrande originalet är otroligt effektiv. Helt osentimentalt är flera familjemedlemmar och stora berättelsebågar utskurna, men med så snygga snitt att de nästan är omärkliga. Steinbecks zoomning in och ut hyllas av att skådespelarna kliver mellan sina roller och ett allvetande berättande.
Nackdelen med den övergripande visuella överklagandet är att det medför ett visst slipavstånd. Och det är en krävande insats för hela ensemblen, det finns stunder när energin går ner. Sammantaget tyngs dock helheten ner av flera otroligt intensiva delar. Starkast är, precis som i boken, scenerna mellan Joad, en elektrisk Erik Ehn, och hans mamma, som Ingela Olsson gör slående kraftfulla och sköra.
Läs fler scenrecensioner och läs fler texter av Maina Arvas.
