Teater
“Som bröder”
Av: Alexander Mayah Larsen. Översättning: Annika Kofoed. Regi och scenografi: Alexander Mayah Larsen. Ljusdesign: Casper Døi Andersen. Ljuddesign: Rasmus Juncker. Medverkande: Einar Bredefeldt, Sakib Zabbar. Musiker: Adrian Ortman. Scen: Helsingborgs stadsteater. Speltid: 1 timme.
Frihet, jämlikhet och broderskap. Visst är det något fel på den klassiska sloganen? Som att principerna inte riktigt rör sig på samma nivå? För medan frihet och jämlikhet säger något nästan matematiskt om relationerna mellan människor, är broderskap av ett annat slag. Det talar om ömsesidigt beroende, och om en samhörighet som på många sätt är mer komplicerad än att bara vara fri och jämlik i sin egen rätt. Det är kanske inte konstigt att Bibelns berättelse om Kain och Abel har varit så hållbar genom historien. Hur var det nu, ska jag ta hand om min bror?
På Helsingborgs stadsteater finns inga brodermord, men det betyder inte att det är enkelt. Den intensiva enaktaren “Som bröder” bygger på självbiografiska dikter av den danske dramatikern Alexander Mayah Larsen, som också står för både regi och scenografi.
Med hög energi bildar Einar Bredefeldt och Sakib Zabbar ett band som samtidigt förenar och trasslar in allt
Två pojkar bor i utkanten av stan, en ljus och en mörk. Så kan det bli när mamma och baba kommer från olika delar av världen och möts under ett paraply vid en busshållplats. Medan storebror tjatar och tjatar försöker lillebror berätta hur det var – för att förklara deras gemensamma skapelseberättelse. Med hög energi bildar Einar Bredefeldt och Sakib Zabbar ett band som samtidigt förenar och trasslar in allt.
Heta trummor och kroppar i ständig rörelse berättar för oss att ingen får tala eller ens tänka till sak i denna berättelse. En scen full av flyttlådor signalerar mellanskåpets position, att aldrig vara där på allvar. Men vi förstår lika mycket som pappa ingenjören har fått köra buss, och blivit paranoid och våldsam. Att mamma bara är tyst. Den storebror glider iväg med andra sorters bröder in i natten medan lillebror blir besatt av att passa in i svenskheten.
I en manisk monolog riktad direkt till publiken förklarar Zabbar som den lille pojken sin kärlek till flintbiffar och Österlen. “Jag tar kvinnor i hand!” Som integrationsdebatt känns den aningen daterad och tung på klichéer, men som förkroppsligad mänsklig erfarenhet är den hjärtskärande. Strålkastaren riktas mot publiken, det här handlar om oss. “Like Brothers” är på många sätt en kaotisk och splittrad upplevelse, utan egentlig riktning eller sammanhang. Men det är också just en sådan känsla av hemlöshet i världen som utgör själva berättelsen om dessa bröder.
Läs fler scenrecensioner och läs texter av Kristina Lindquist.
