Recension av ”Fanny and Alexander” på La Monnaie i Bryssel

Häromveckan var jag på ett panelsamtal om grekisk tragedi, där en av deltagarna uttryckte vad han såg som en avgörande skillnad mellan scenkonst och film. En film, hävdade han, kan vara anständig eller rent av dålig och fortfarande vara rolig att se. Men en teaterpjäs eller operaföreställning måste vara lysande för att inte vara direkt smärtsam.

Om påståendet stämmer – och det är det, enligt min erfarenhet – sätter det ribban högt för kompositören Mikael Karlssons senaste projekt. Tillsammans med den kanadensiske librettisten Royce Vavrek, som han tidigare har tolkat Lars von Triers “Melancholia” (Kungliga Operan, 2023) med, har Karlsson skrivit en engelskspråkig opera baserad på världens bästa film, det vill säga Ingmar Bergmans “Fanny och Alexander” (1982).

Premiären äger rum på La Monnaie i Bryssel. Att den inte utspelar sig i Sverige, där filmen just nu står på scen i Teater Galeasens hyllade produktion, ger en viss frihet från julfirare som kan filmens första 90 minuter utantill. Produktionsteamet, inklusive regissören Ivo van Hove och scenografen Jan Versweyveld, ser på uppdraget som en öppen fråga: exakt hur överför man detta fem timmar långa mästerverk till en fjädrande operaföreställning med halva speltiden?

En nyckel till hur Karlsson och Vavrek hanterar materialet finns i programhäftet. Filmvetaren Maaret Koskinen säger i en uppsats om Bergman att han under den period då han arbetade med manuset till “Fanny och Alexander” blev förhäxad av såpoperan “Dallas”. Och det uppslukande, det lekfulla, det överdådiga i modellen kan springa fritt på La Monnaie. I en av öppningsscenerna dansar hela ensemblen runt familjen Ekdahls julbord och sjunger med förtjusning fram namnen på rätterna: Sillen! Korven! Koteletterna!

Dessutom förstärks Ariane Matiakhs symfoniorkester av ett massivt surroundsystem. Det är som Wagner och “Star Wars” på samma gång

Originalets maximalism och skyhöga budgetar sätter sin prägel på musiken också. Kompositionen är rytmisk, bombastiskt arrangerad i lager. Dessutom förstärks Ariane Matiakhs symfoniorkester av ett massivt surroundsystem. Det är som Wagner och “Star Wars” på samma gång. Därmed inte sagt att nyanserna saknas. Tvärtom är det slående hur väl skiftningarna i berättelsen kommer fram, och hur effektivt van Hoves regi håller ihop den annars farligt mångfacetterade produktionen.

Stringens uppnås bland annat med hjälp av dramats tre huvudrum. Familjen Ekdahls hem är det första. På La Monnaie är filmens art nouveaugolv långt borta; istället är scenen täckt av en snöig granskog. Sången bärs av sopranen Susan Bullocks Helena. Musiken är varm, lättillgänglig, lite Strauss – eller varför inte “Ensam hemma”.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Både orkestreringen och kostymerna skalas ner så fort vi kommer till biskopsgården. Fanny (Sarah Dewez) och Alexander (Jay Weiner), som brukade ha färgglada jultröjor och skräddarbyxor, ser nu ut som små Chartauan Acne-modeller i grå kostymer. Deras fångvaktare, Thomas Hampsons Vergérus och Anne Sofie von Otters Justina, uppträder med exemplarisk stränghet. Samtidigt dras det musikaliska uttrycket mer och mer till modernistiska kusliga klanger, som “Riddar Blueskäggs borg”.

Duetten och motivupplösningen mellan Ismaël (Aryeh Nussbaum Cohen) och Alexander är bland de absoluta höjdpunkterna i föreställningen

Ett slags förlossning uppnås i den sista delen av operan, centrerad kring Isak Jacobis (Loa Falkman) antikaffär. Scenen badar nu i ett mystiskt, bärnstensfärgat ljus, accentuerat av speglar på väggarna. Duetten och motivupplösningen mellan Ismaël (Aryeh Nussbaum Cohen) och Alexander är bland de absoluta höjdpunkterna i föreställningen. Båda är briljanta sångare – men femtonårige Jay Weiner, i en av sina första roller överhuvudtaget, överglänser hela ensemblen med sin änglalika röst.

Det verkar rimligt på något sätt. För i både operan och filmen är barnperspektivet avgörande. Förutom på biskopsgården, när de är instängda i ett tält, fokuserar Fanny och Alexander hela dramat genom att sitta eller ligga längst fram på scenen, närmast publiken. Att de ofta leker med en laterna magica är en vacker nick till både originalet och Ingmar Bergmans personliga biografi.

I centrum för båda står illusionens kraft: den lilla världen som då och då speglar den stora. Eller, som Mikael Karlsson nyligen uttryckte det i en intervju DN (25/11), konstens förmåga att få publiken att “komma nära en härlig känsla”.

På La Monnaie är det precis vad som händer. Och om inte detta fantastiska verk får resa vidare efter de planerade nio föreställningarna vore det faktiskt synd.

Läs också:

Kompositören om den nya operan: “Bergman hade nog varit lite arg”