Många av oss föll för brittiske Patrick Marbers smarta och fartfyllda pjäs “Closer” när den gjorde sin första triumferande marsch på nationella scener och källarteatrar i början av 2000-talet och sedan nådde massorna som en Hollywood-film. Filmen håller förvisso fortfarande, men pjäsen är betydligt bättre – filmatiseringens fixering vid handlingens kukmätningstävling har något unket över sig efter metoo.
I Kulturhuset Stadsteaterns “Närmare”, i regi av Sunil Munshi, får de kvinnliga rollerna det utrymme de förtjänar. Alba August övertygar som den sköra Alice, en före detta strippa och pjäsens glödande maktcentrum. Efter en festkväll kliver denna Alice ut på gatan och drabbas samtidigt som den blivande författaren Dan (Pablo Leiva Wenger) går förbi på väg till jobbet. Han tar henne till sjukhuset, de blir ett par och Dan lyckas till och med debutera (med en roman om Alice).

När så cool konstfotografen Anna (Helena af Sandeberg) tar sitt författarporträtt, Dan faller pladask för henne, men lyckas med en komisk twist, som involverar en porrchat, för att istället sammanföra henne med den charmiga och lätt sexberoende hudläkaren Larry.
Samtidigt kan Dan och Anna inte släppa taget om varandra och snart snurrar alla fyra runt i en destruktiv karusell i sina försök att komma nära, att vara “närmare” något som är verkligt.
Dramaturgin är effektiv. I korta scener presenteras avgörande ögonblick i parets liv: det första mötet, bekännelser och uppbrott. Kronologin är uppbruten och tvärskuren, tempot ökar i en närmast musikalisk upptrappning som landar i Alba Augusts ljuvliga sång.
Scenografin fångar det plågsamma av att bevittna hur det som en gång var vackert fläckas. Någon tappar ett kvitto ur fickan, skilsmässopapper skrynklas, ett paket cigaretter slängs – skräphögarna på scengolvet växer i takt med konflikterna tills ingenting känns rent längre.

Det klagas, ibland med rätta, på teatrarnas vurm efter gammal skåpmat. Ändå är jag tacksam över att se en annan version av “Closer”, att bli gammal med den. Som tjugoåring imponerades jag av Alices brådmogna kaxighet, som fyrtioåring vill jag skydda henne från en vuxenvärld som ber henne att ta av sig istället för att täppa till sprickorna i hennes skyddsnät.
Klassaspekten av kärleksförsöken finns där hela tiden, glittrande i Larrys och Alices samtal, i deras främlingskap från den ljugna konstvärlden, i den “proletära skam” som Larry känner när han inte kan koppla av i sitt nyrenoverade badrum.

Men nu låter “Närmare”. tyngre än det är. Publiken är rejält underhållen, mycket tack vare Johan Rheborg, som ändå tonar ner sin komiska svit och visar prov på sin mångsidiga talang. Helena af Sandeberg låter Annas resa landa i den livliga kvinnans självförsörjning, medan Pablo Leiva Wengers tolkning av rollen är svårare att greppa. Kanske är det just Dans lösa konturer han försöker fånga?
Mot slutet blir jag allt mer övertygad, och trots vissa skavanker lyckas denna fina uppsättning av “Närmare” i konststycket att få det banala förälskade att framstå som mångfacetterat och kittlande igen.

Läs fler scenrecensioner här.