Recension: Agneta Enckell kärleksfull i ”obeskrivligheten”

Att läsa finlandssvenska Agneta Enckells senaste diktsamling är som att röra sig i milda luftströmmar. Det är vilsamt. Dikterna är sparsamma och mjuka, ofta skrivna med små bokstäver. Ibland är raderna i kursiv stil: “verklighetsdrömmar som i en gardin“.

Den sista delen i “Dedikerad trilogi” riktar sig till poetens föräldrar: “Till min far med juden i ögonen/ till min mor med den äventyrliga”. De två tidigare diktsamlingarna har tillägnats maken respektive sonen. Men Enckell skulle inte vara en av våra främsta svenskspråkiga poeter om inte denna lätta vind också hade ett skarpt vertikalt djup. Dikten öppnar då och då schakt ner till psykets mörka lera: “om det är din obeskrivliga skam: att det du ber om inte kan vara ditt“. Och då är bokstäverna inte längre små och fogliga, de reser sig ostyriga på oväntade ställen. Orden stammar, stoppar flödet, en liten stund. Sedan fortsätter utkastet att gå igenom boken.

Det spelar roll mycket om andning. Dikten kan säga: “gäller andning/andning oceaniskt”, men mer än själva omnämnandet är det en övad andning som diktboken övar. Genom att utesluta titlar, lämna mellanrummen ovanligt breda och helt utesluta kommatecken, frågetecken och punkter skapas en luftig rytm. Om dikten vill sakta ner hjälper versaler, parenteser, bindestreck och kolon.

Vore det inte för Enckells språkvård, som sopar all ironi åt sidan, skulle det kunna bli hal yoga-generisk-klyscha. Vaga utkast om andning och obegriplighet blir lätt till oförpliktiga abstraktioner. Men hon lyckas modellera i moln, skriva i vind, göra lätthet synlig som bläckformationer i vätska. Det är trevligt att läsa. Hör inledningen till den här dikten:

är du en byggnad nedsänkt i vatten
är du ett ord som försvinner mellan raderna
(en obeskrivlig rörelse över tröskeln)

Hur är det att vara en “byggnad nedsänkt i vatten”? Att vara ett ord som försvinner? Eftersom dikten hela tiden rullar på får frågorna agera på egen hand. Många små upprepningar och förskjutningar i diktsamlingen gör att betydelserna skiftar. Till exempel står det långt senare: “Alla börjar med en obeskrivlig rörelse över tröskeln”. Det är förstås skillnad mellan “(tröskel)” och “Tröskeln”, men vad betyder den skillnaden?

Det i texten inkluderar hans föräldrars liv, hans eget och alla minnen, är omöjligt. Det är inte heller vad “obeskrivbarheten” är ute efter. “The Trilogy of the Dedication” är en samling verk som sträcker sig i kärlek till sina närmaste. Men det finns också en motsatt rörelse, där dikten tillägnar sig – det vill säga förvärvar eller tillskansar sig – kärlekens föremål. Gör dem till dina egna. Som poesi blir det en tvåvägsström, vilket är bra. Det är därför det till synes lätta också kan upplevas som att det har vikt. Läsaren kan följa poesin som “blåser genom öppna och stängda dörrar”, som det står i den sista dikten.

Ibland tycker jag att Enckell använder för enkla och generella bilder, även om hon oftast lyckas skruva ihop dem. Det korta formatet gör att läsningen riskerar att gå snabbt, men “obeskrivbarheten” vinner på omläsning. Och att läsas tillsammans med de två andra samlingarna i trilogin. I de rummen, och i korsningarna mellan dem, är det givande att vistas.

Läs mer text av Anna Hallberg och mer recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.