Niklas Wahllöf: Det luktar cannabis i bostadsrättsföreningen

“Det har publicerats en nyhet i bostadsportalen som styrelsen vill att du ska läsa”, löd ämnesraden i mejlet. Vad kan det vara? Vattenläcka, inbrott i källarförrådet, balkonger som rasat? Nej, inget så dramatiskt, men: cannabis. “Vi har fått flera klagomål om att folk har känt lukten av rökt cannabis i fastigheten”, står det, följt av: “det orsakar obehag för majoriteten av de boende och om det inte upphör kommer ytterligare åtgärder att vidtas.”
Man kan tycka att det var ganska känsligt att reagera på ett sådant sätt mot att vissa kunde känna lukten av cannabisrökning i en välordnad bostadsrättsförening. Men styrelsen kunde knappast vifta bort rökrapporterna. Cannabis bär idag med sig en lätt doft av underjorden; försäljningen matar tydligen gängkriminaliteten och en del andra mer eller mindre dåliga saker förknippas med röken från hampaplantan. Men det är knappast rättslig beredskap eller hälsoskäl som skapar obehaget. Ingen har behövt treva sig upp för trapphuset genom tjock rök, och inga skurkar har synts till i närheten av porten. Det är själva lukten som skapar obehag. Även osäkerhet, argumentet för den svenska repressiva politiken par preferens.
Det upplevda hotet mot säkerhet och välbefinnande av vissa dofter, lukter och stank är inget nytt. Jonathan Reinarz är professor i medicinens historia vid University of Birmingham och har skrivit mycket om dofternas betydelse för kulturer då och då. I sin bok “Past scents. Historical perspectives on lukt” förklarar han hur lukter har definierat religion, etnicitet och klass och hur de har skiftat i rang mellan människor och tid, mellan politiska och religiösa system. Doftande här, luktande där. “Stanken från sår har ibland ansetts vara heligare än den finaste parfymen”, skriver han och berättar också att ursprungsbefolkningen i den nya världen först troddes lukta gott av invaderande européer, för att kort därefter beskrivas som stinkande. vildar: “I rasismens irrationella värld har främlingen alltid luktat illa och har varit en potentiell smittbärare”, skriver Reinarz.

Det är främst detta cannabisdoften handlar om. För säg vad du vill om cannabis, men det för inte med sig känslan av flärd eller någon raffinerad, välordnad miljö. Om något så luktar marijuanarök mer som ungdomskultur, utanförskap, kanske till och med protest. Inte konstigt att det uppfattas som ett hot mot allt som en överkänslig innerstad är byggd på. Ordning och ordning.
Nu finns det dock en möjlig, lite rolig twist på petande cannabisfrågan i bostadsrättsföreningen. Under åtminstone de två senaste vårarna har det rapporterats om hur på platser som Göteborg, Södertälje och Stockholm “en stark lukt av marijuana” spridit sig. Polisen har blivit mobbad av oroliga invånare. Kommunerna har fått förklara sig. Lukten visar sig inte komma från någon kriminell narkotikahandel överhuvudtaget, utan från vårblommande växten Kejsarkrona. Eller “drogblomman”, som den också har kallats. Den meterhöga lökplantan ger vackra blommor i orange, rosa, gult och rött och innehåller tyvärr en viss svavelhaltig terpen – som även finns i cannabis – som håller råttor borta men som gör pollinatörer glada. Något väldigt fint i våra städer alltså. Polisen i Göteborg säger att de nu inte behöver fler tips om misstänkt narkotikahandel. De flesta blev verkligen lugna när de fick veta att kejsarkronan skyddar och inte hotar.
Och tänk om det är detta den stackars, snart identifierade grannen gör sig skyldig till. Hade en kejsarkrona som krukväxt. Inga ytterligare åtgärder vidtas.

Läs mer krönikor och andra texter av Niklas Wahllöf. Till exempel: Blir det vinst i helgen så tar jag steget och köper en butik