Infrastruktur för tidsstandardisering
Man behöver inte vara poet för att reagera på antalet stavelser i ordet tidsstandardiseringsinfrastruktur som förekommer i boken “Tid för enhetlighet. Astronomerna och tidens standardisering i Sverige”, skriven av Gustav Holmberg och Johan Kärnfelt . Här exemplifieras tiostavelseordet av bland annat Aktiebolaget Svensk Normaltid, ett privat företag som grundades kring sekelskiftet 1900. Deras affärsidé: de hyrde ut enheter som visade korrekt, svensk normaltid. Detta utgjorde en del av den historiska process angående den tidsstandardisering som skedde i samband med utvecklingen av modern infrastruktur, i synnerhet byggandet av järnvägens stambanor.
För att undvika katastrofer som tågolyckor och annat blev det angeläget att upprätta en gemensam borgerlig tid, det som idag kallas normaltid. Sedan dess har precisionsinfrastrukturen förfinats och dagens tidsskalor är inte längre baserade på astronomiska observationer, utan på atomtid. Det är med andra ord knappast en bristande noggrannhet som fortsätter skapa “tågkaos” på våra järnvägar. För trots dagens avancerade standardiseringsmetoder kommer världsomspännande systemfel att inträffa; mikrosekunder finns, människor finns, naturen finns. En väsentlig del av modernitetens projekt har inneburit att ordna tillvaron. Men ju mer vi organiserar, desto mer avfallsprodukter skapas, skriver litteraturforskaren Sven Anders Johansson i sin nya bok “Till försvar av ambivalensen”, med hänvisning till sociologen Zygmunt Bauman. I ett tidsmässigt sammanhang utgörs sådana restprodukter inte bara av mikrosekunder, utan också av andra tider, tid som knappast går att mäta eller förklara i termer av atomtid, och som faller utanför vad ingenjörsvärlden har lyckats standardisera. Men en sak är säker. Det finns trots allt en ordning.
Normal tid
I mitten av 1800-talet ställdes svenska klockor i enlighet med solens rörelse, alltså lokal tid. När klockan var 12.00 i Göteborg var klockan 12.24 i Stockholm. Detta skapade som sagt problem när man började ta tåg längre sträckor; därav uppkomsten av järnvägstiden som sattes efter göteborgstid. Varför? För westerntiden gick efter resten av Sverige och på det sättet skulle man i alla fall inte missa sitt tåg. Var kaoset stoppat? Knappast. Tågtidtabellerna blev om möjligt ännu mer obegripliga och vissa tågstationer hade klockor med två minutvisare, den ena visade järnvägstiden, den andra den lokala tiden. Så 1878, efter mer än 10 år av häftiga debatter i riksdagens kammare, enades man om att den nya gemensamma tiden skulle följa den 15-gradiga meridianen som går ungefär mitt emellan rikets två största städer.
Sommartid
För drygt 100 år sedan (1916) infördes sommartid på försök i vårt land. Holmberg och Kärnfelt nämner att det tidigare prövats i brittiska kolonier, men det var Tyskland som var först med att införa sommartid. Anledningen? Att dra nytta av dagsljuset och spara energi. Det svenska experimentet varade ett år men övergavs på grund av omfattande protester, framför allt från bönder, fiskare och andra vars liv och arbete följde naturens klocka; det gick inte att skörda när det fortfarande var dagg på grödorna eller att beordra fiskarna att plocka en timme tidigare i gryningen. Nej, vi behöver inte sommartid i Sverige. Våra morgnar är alltid ljusa. Våra dagar är oändligt långa. Ändå infördes sommartid igen, 1980.
Avfall
När cesiumatomen har vibrerat nio miljarder tre hundra nittiotvå miljoner sex hundra trettio ett tusen sju hundra sjuttio gånger har exakt en sekund gått. Det är så exakt tid mäts idag. Ändå har det sedan 1972 varit nödvändigt att lägga till en skottsekund då och då. Det får nämligen inte finnas något glapp mellan atomtiden och jordens naturliga tid, för då kan allt kollapsa: GPS, kommunikation, ekonomi, astronomi, el och energi etc. Det är nu beslutat att skottsekunder ska avskaffas innan den år 2035. Men jordens tid är aldrig helt regelbunden. Tidvatteneffekter från månen och solen, jordbävningar, vulkanutbrott och klimatförändringar kan påverka jordens rotation och därigenom förlänga eller förkorta dagen. I längden går det långsammare. På dinosauriernas tid var en dag kortare än idag. Tjugotre timmar? Tjugo, nitton? Det finns rester, spill, ljusgnistor och mörker som är svåra att standardisera. Oförklarlig tid som kräver ett annat utseende för att synliggöras.
Vargtimmen
Vargtimmen är ett begrepp som låter urgammalt, men som egentligen är ett nytt ord. Ursprunget tros vara Ingmar Bergmans film med samma namn. Det är från 1968. Ändå verkar ordet vara inpräntat i den svenska folksjäl som kallade det ur historiens djup. Svenskarna vet att vargtimmen inträffar runt 3 på morgonen, mellan natt och gryning. Konceptet lanserades helt enkelt med en fast uppsättning moderna myter och vidskepelser, som att det är då de flesta människor dör, tar livet av sig, föder barn och hemsöks av inre demoner.
Vid en första anblick tycks vargens timme inte skilja sig nämnvärt från till exempel sömnlöshet i allmänhet, eller varför inte poetens andra natt, beskriven av den franske författaren Maurice Blanchot. Den andra natten hyser ett spektralt skuggliv som följer poeten – för det är mest poeter, helst fransmän, som upplever det – in i dagen i form av nattliga ärr, spökliga minnen och glöd som brinner bakom ögonen. Men trots likheterna finns det en skillnad. I idén om den andra natten tycks en naturlig uppdelning mellan natt och dag utgöra dess outtalade premiss, medan vargtimmens fasa beror på motsatsen; nämligen att vi inte längre vet vad som är dag och natt. Det som får blodet att flöda uppströms under vargens timme är den specifikt nordiska upplevelsen när den mörka natten ersätts av en allt för tidig och utdragen övergång till gryning. Inte dagsljus, utan något annat. Ett liminalt tillstånd som dröjer sig kvar, mardrömslikt.
Skandinaviens tidiga gryningar ramlar inte ner från himlen som en deus ex machina, jagar bort demonerna och räddar den ynkliga själen som nästan är förlorad. Nej, den tvekar, gråaktig. Öppnar tanken på gläntan för outhärdliga insikter, eftersom terror och rädsla på vissa breddgrader inte är begränsade till natten, tvärtom, de trivs lika bra, om inte bättre, mitt på dagen. Namnet vargtimmen må vara en nyhet, men dess förmåga att etableras så snabbt antyder att fenomenet redan hade en speciell plats i den svenska folksjälen. En existentiell upplevelse – melankolisk utan tvekan – betingad av den nordliga versionen av kampen mellan ljus och mörker som har gått i arv i generationer.
Entre chien et loup
I Frankrike finns det ett tidsrum som kallas “entre chien et loup”. Temporärt sett är det motsatsen till vargtimman; det faller i skymningen, i det fallande ljuset när man inte kan se skillnad på en hund och en varg. Den franske författaren och dramatikern Jean Genet beskriver denna timme som grå, och den är snarare rum och rum än tid. Här blir vi lika mycket våra skuggor som vi själva. Vi förvandlas, med en rysning av rädsla och av njutning. För en del av oss, som sitter djupt inne, vill inget hellre än att hunden ska vara en varg. Platsen där terror möter begär och passion är en av de farligaste som finns. Det är relaterat till en mörk, subversiv litterär tradition som idag lever en avtagande tillvaro, mer hatad än vargen. Desto viktigare att det formuleras som tid, eftersom platser kan raderas, undvikas, till och med förbjudas, men tid?
Extra
Idag vill många återigen slopa det hela med att ställa om klockan från normaltid till sommartid. Det är komplicerat, förvirrande och det kostar regeringen mycket pengar. Att det också är onödigt för länderna nära polerna har vi vetat länge. Det som har gjort det värt besväret har varit när klockan slår tre på morgonen den sista söndagen i oktober varje år och klockans visare hoppar tillbaka så festen kan fortsätta i en timme till. Kanske är dessa extra 3600 sekunder extra njutbara i Sverige eftersom det gör att ögonblicket då vargen kommer kan skjutas upp ytterligare. Men smakar det gott så kostar det pengar. Vad är priset för den extra timmen? Repliken kommer blixtsnabbt: Att vi tappar en timme i mars förstås. Svar: Nej, det finns en annan, en högre.
Klockan 16.30 på hösten
Omställningen från sommartid tillbaka till standardtid på den plats där jag är, Stockholm, Sverige, gör att solnedgången förlorar vissa tider. Solen går till exempel aldrig ner klockan 16.30 på hösten. Lördagen den 26 oktober i år (2024) går solen ner klockan 17:08. Sedan ställer vi om klockorna och söndagen den 27 oktober går solen ner mer än en hel timme tidigare, klockan 16.05. Alla solnedgångar mellan dessa tider går alltså förlorade. Därefter fortsätter det i sin vanliga lugna takt: måndag 16.03, tisdag 16.00 etc. Men solen går aldrig ner klockan 16.30 – eller ens däromkring – på hösten. Denna tidsrymd har snabbt och lustigt vräkts ut i natten av tidsförändringen, framtrollad. Så klockan 16:30 verkar konstigt oavslutad på grund av denna lucka.
Vad händer med en tid som inte är markerad av ett naturligt slut, som inte ser solen gå ner över horisonten? Februari, naturligtvis det rationella objektet. Vi har februari, sedan går solen ner 16.30. Säkert. Men poeter och andra som älskar naturen, himlen och vad som faller vet att februari och oktober har väldigt lite gemensamt. Och den absurda invändningen att min längtan, ja min galna önskan att se solen gå ner klockan 16:30 i Stockholm, Sverige, en sen eftermiddag i oktober, borde “kompenseras” av ett idiotvrål av glädje över de extra 3600 sekunderna , får mig att vilja yla som en varg mot allt som aldrig fick en värdig död. Men jag väntar tills de sover. Jag väntar nervöst till klockan tre på morgonen, normal tid. Eller på ren svenska (vernacular): Vintertid. Vintertid. Vintertid.
Mara Lee är författare, poet och översättare. Hennes senaste bok är “Främlingsfigurer” (2021, Albert Bonniers förlag)
