För några veckor sedan gick jag ganska hårt på en pjäs av en nyutexaminerad regissör. Att klaga på originalverk svider i hjärtat, men är en del av kritikeruppdraget. Men det som höll mig vaken efteråt är inte en svag föreställning, utan domedagstankar om vilken plats dagens unga kan ta inom den fria scenkonsten.
Finns det någon plats för dem?
“En förlorad generation”, var den sorgliga summeringen under ett kulturpolitiskt möte som Turteatern och MDT arrangerade i Stockholm förra veckan. Mötet var ett av många konstruktiva initiativ vi sett under en höst när det fria fältet har slagit larm om minskade bidrag och ökade kostnader, anordnade stödgalor och en tyst protest i riksdagen.
Men om inte ens etablerade spelare kan hantera den kafkaska ansökningskarusellen för att få bidrag, hur kommer nyare talang att klara sig? Kan de ens försöka?
Att döma efter olika larmrapporter om generation Z som har strömmat in den senaste tiden, de verkar inte heller särskilt väl rustade för hundår, nederlag och comeback: Dessa hyperdigitala individualister är mer plågade av psykisk ohälsa och har ett kortare koncentrationsspann än generationerna före dem .
Jag som jobbat på folkhögskola i snart tio år träffar säkert några som kämpar med ångest och diagnoser, som har brister i allmänbildning och sviktande skrivkunskaper. Men jag ser också hur de lär sig att navigera i utmaningarna, ser hur företagsamma, fyndiga, analytiska, konstnärliga och härliga de är. Världen behöver dela med sig av sina erfarenheter genom konst!
Det är ett elegant kammarspel om dessa bitterljuva Werther-år; man får aldrig vara så världsligt blasé, så självupptagen vilsen och så överexalterad dödsfixerad som då
“Vinterpjäsen”, som nyligen hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, visar hur bra det kan bli. Det är ett elegant kammarspel om dessa bitterljuva Werther-år; aldrig får man vara så världsligt blasé, så självupptagen vilsen och så överexalterad dödsfixerad som då. Norén och O’Neill smyger in i kulisserna, Françoise Sagan sluddrar bakom gardinen och Tjechovs systrar sitter på sängkanten och längtar efter att livet ska börja. Eller i alla fall efter att ha kunnat hälla ut sitt svarta innersta utan att någon genast räckte dem antidepressiven.
För manus och regisserad av Fanny Lindstedt Grahn, 22 år, som tillsammans med skådespelarna Mira Mark och Ella Löfmark utgör den fria gruppen Hjärter fem. Pjäsen utspelar sig på en efterfest där gästerna allt mer desperat söker efter något att dricka sig fulla på (folköl, portvin, varandra), något som ger livet mening (döden, en judisk identitet) och någon som vill stanna härnäst till en när kärleken har ebbat ut ( Jesus? Bästa flickvän?)
Det är smart, rappt och roligt. Och välbesökt, så pass att vi sitter i varandras knä, och på kuddar på scenen – det funkar, för teatern hade inte råd att bygga en altan.
Extraföreställningar av “Vinterspelet” är inplanerade till helgen. Då kommer scenkollektivet Rostvit även premiärvisa en uppdatering av Anne Charlotte Lefflers dramakomedi “Skådespelerskan” i regi av Dina Lagerman, 21, på Strindbergs Intima teater.
För det är så scenkonstens ekologi fungerar: källarteatrarna hjälper nya frön att kämpa sig in i ljuset. Och de scenerna behöver stöd för att inte missa igen.
Läs också:
Är det den här målgruppen som ska rädda gratisteatern?
