Än idag kan jag ofta tänka tillbaka på min tid som liten pojke på Grossbolsskolan i Forshaga. Det var inte mycket, men det räckte för att min vardag skulle kännas meningsfull. Jag minns mina lärare som väldigt engagerade.
De tillbringade timmar efter skolan med läxhjälp och samtal, bara för att vi elever verkligen skulle förstå och lära. De såg till att vi red med hjälmar, mötte oss om vi var ledsna och ställde hårda krav när våra bus och lekar blev för taskiga eller grova. Det var en bra miljö för oss barn.
Men ibland undrar jag hur mycket de egentligen visste. Bakom matsalen fick bara de äldre eleverna vistas. Det fanns inga lärare närvarande bakom heller. Det blev en öppen arena för äldre ungdomar att introducera yngre människor för droger. Pojkar var fria att ta ut sina frustrationer på varandra. På samma skola, som dag och natt, kan samma trygga miljö förvandlas till en mammas värsta mardröm.
Som vanligt i skolan hamnar pojkarna efter tjejerna i sina studier. I början finns det några uppgifter kvar i matteboken. Några få uppgifter blir till hela kapitel, kapitel som leder till extra studiestöd och studiestöd som leder till skam och frustration.
Många gav upp och gjorde istället allt de kunde för att fuska sig igenom läxor och prov. Jag dömer dem inte. Många kom till skolan hungriga och griniga. Deras föräldrar var vanligtvis arbetslösa, drogmissbrukare och skilda. Trots omtänksamma lärare fanns det inga resurser att ta hand om dessa bortglömda barn. När de kom dumma till skolan gick de dumma ur skolan.
De var alla bra killar. Bakom allt det tuffa skinnet fanns världens ensammaste människor. Unga killar som ständigt sökte bekräftelse, närhet och någon som verkligen brydde sig.
Sedan kom valet 2010. Politiken var inriktad på en sak, Jimmie Åkesson. Allt han sa blev föremål för fingerpekande, spännande rubriker och en chans att bekräfta att du verkligen är en bättre person.
Men orden som kom från Åkessons mun rörde om något länge begravt i det svenska sinnet. Flera generationer av detta lands mest bortglömda och utslitna befolkning vaknade en dag upp till en man som inte bara validerade dem, utan gav dem något att kämpa för. Alla andra var upptagna med att kalla Sverigedemokraterna för idioter.
Donald Trump. En orange man på andra sidan Atlanten. Bild: Julia Demaree Nikhinson
Politiken kunde ha handlat om killarna som aldrig hinner med skolans enorma mängd läxor, prov och föreläsningar. Pojkarna som fick sin framtid stulen av ett trasigt system. Men istället fick politikerna en chans att skapa något de uppfattade som “enklat byte”.
På många sätt lever detta vidare i svensk politik. Svenska folket får helt enkelt vänta på sin tur för att dyka upp i rubriker, skärmar och böcker. Samtidigt glöms fler och fler barn bort på Grossbolsskolan och vi, om jag ska vara helt ärlig, skruvar totalt.
En orange man, över Atlanten, är viktigare än så.
Chadi Toprak
