I stadskärnan sorterar Ronya paket och funderar på varför det finns de som köar till Stadsmissionen och de som vandrar i decembermörkrets kyla. En uppdaterad julsaga i Karl-Bertil Jonssons anda.
Det var en jul för länge sedan. En jultid där de fattiga gömde sig i skam i landets alla diskreta springor och täcktes av varuhusens pråliga skyltar. Precis som alla andra jular var det en tid då affärerna fick ett stort uppsving som gjorde de pompösa affärsmännen ännu rikare och de fattiga fattiga kunderna ännu fattigare.
Ju närmare julen blev mammornas tårtbakning, presentköp, förpackning och dekoration allt intensivare. Fädernas långa reportage framför köttdisken i mataffären blev bara längre och längre men slutade alltid med samma frysta julskinka som köpts varje år.
I den lokala kiosken i centrum höll Ronya på att sortera igenom dagens inkommande paket. Ronya var sexton år och hade precis börjat gymnasiet. Förutom Ronya arbetar hennes pappa och hennes storebror i den lokala kiosken.
Under helgerna kan barnen ta ansvar för aktiviteterna. Pappa börjar bli gammal och orkar därför inte jobba både vardagar och helger. Mamma arbetade som sjuksköterska på äldreboendet. Hon tröttnade på att sitta hemma och hennes pappas ständiga tjat om att det var för lite salt i maten. Läroplanen var därför en bra start på karriären.
Ronya tittade hela tiden ner i luren och tittade på minut efter minut. Klockan tio stänger butiken. När Ronya noggrant sorterade paketen kunde hon inte låta bli att tänka på den gigantiska kön som samlas utanför stadsmissionen varje tisdag klockan elva. Vuxna i sina trasiga trasor och barn i alldeles för stora och begagnade tröjor. Alla står i kö för en påse mat.
Klockan var tio på kvällen och alla paket var sorterade. Ronya stängde dörren och gick hem. Hennes promenad hem ekade mellan husets väggar. Tuggande pojkgäng susar förbi med ser ut som hyenor och konstaterar att hon tyvärr var för ung. Stackars äldre herre är inkurad i illaluktande trasor och en sovsäck utanför köpcentrets port med sin våldsamt skarpa belysning. En ung mamma sitter utanför sin port med sin lilla i famnen med snöflingor som nuddar hennes kinder, sparkad ut ur hemmet av barnets pappa.
Nu tänds tusen julljus. Vem tänder ett ljus för dem som går i mörkret?
Klockan är sju och Ronyas mobiltelefon börjar ringa. Det är dags att vakna. Hon kollar meddelanden från vänner och skickar sin dagliga hälsning till sina kontakter. Dagen före julafton fylls kiosken med paket. Ronya får därför också lägga lång tid på att sortera allt den här dagen. Men den här gången observerade hon adressen på paketet. Ronya kände staden bättre än någon annan.
Hon lämnade paket med adresser som Jakthornsgatan, Posthornsgatan och Vårvägen. När hon stötte på adresser som Strandvägen och Sundsta torg lade hon de rikas paket i en säck som låg i hörnet. Efter stängning var säcken helt full. Hon gick igenom varje paket och klickade på vart och ett som “återlämnades” i datorn.
Inför julafton har Ronya stängt av larmet på mobilen och vaknade istället denna gång av doften av mammas hemgjorda köttbullar. Pappa och brorsan klädde om granen och halvtaskiga julfilmer sändes febrilt på tv. Den ena släktingen efter den andra klev in i värmen tills även sovrum blev matrum.
Ronya sa nu att hon hade glömt en present till sin pappa i kiosken och lyckades övertala päronen att traska över till affären. Hon öppnade den och tog ut säcken med paket. Hon släpade allt med sig till stadens försummade kvarter. Dörr efter dörr var det dålig sats med tomma ögon. Tomheten blev till glädje med en liten gåva från en god välgörare.
