Under tiden (Hamas) kunde ha byggt välfärden har de byggt 500 kilometer tunnlar. Det är mer än Londons tunnelbanesystem, säger Gunnar Hökmark.
Gunnar Hökmark är tidigare moderat riksdagsledamot och parlamentsledamot. I dag är han ordförande i tankesmedjan Frivärld som bedriver opinionsbildning i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Hökmark har följt Israel och konflikten med palestinierna under lång tid.
Du har haft ett långt engagemang för Israel. Hur började det?
– För mig är det en fråga om frihet och demokrati. Det var så mitt politiska intresse började. Jag lärde mig om både utrotningen av nazismen och kommunismens diktaturer. Det var uppenbart för mig att vi behövde en kompromisslös kamp mot totalitära krafter. Så för mig är det inget som började någon gång. Men det är själva grunden för mitt politiska engagemang.
Är detta den värsta situationen hittills i den israelisk-palestinska konflikten?
– Situationen är inte ny. Den 7 oktober var unik i sin omfattning och brutalitet, men Israel har attackerats upprepade gånger under många år med raketbeskjutning och terrorattacker. Det är värre än på länge, men jag minns till exempel situationen 1973 när Israel attackerades av de angränsande arabländerna. Då fanns det en akut fara för Israels existens. Vi är inte där idag.
Kriget har krävt många människoliv. Är det möjligt att bara lägga ansvaret på ena sidan?
– Det är ett krig som Hamas startade och som Hamas har fört i Gaza. Kriget förs bland civila. De har ledningscentraler under sjukhus och skolor. Under den tid som välfärden kunde ha byggts har det byggts 500 kilometer tunnlar. Det är mer än Londons tunnelbana. Hamas använder palestinska civila som mänskliga sköldar och offrar dem på samma sätt som de offrade israeliska liv. Hamas, liksom Hizbollah och Iran, har noll respekt för människoliv.
I Sverige framställs kriget ofta som ett mellan Israel och Hamas, men man brukar också vilja prata om Iran.
– Iran är den stora regionala makten. Det är en totalitär regim som stöder Hamas, Hizbollah och olika rebell- och terroristgrupper i regionen. Hamas tog makten i Gaza genom att avrätta och utvisa all opposition. Hamas har förvandlat Gaza till ett mini-Iran varifrån man kan attackera Israel. Hizbollah har destabiliserat hela Libanon och tagit kontroll över de södra delarna. Allt detta har skett genom tillhandahållandet av Iran. Irans mål är att destabilisera hela regionen för att kunna dominera.
– Den iranska regimen hatar Israel av två skäl: För det första för att det är en demokrati där män och kvinnor kan delta på lika villkor och där medborgarna har rättigheter. Men också för judisk identitet. Antisemitism är en viktig del av den extrema islamism som kännetecknar den iranska regimen.
I Sverige hör vi hur politiker och opinionsbildare på vänsterkanten vill likställa Israels premiärminister Benjamin Netanyahu med Irans högste ledare ayatollah Ali Khamenei och säga att felet ligger hos båda.
– Man kan inte ta till en sådan kålsuperteori. Jag tror att de som gör det nedvärderar demokratin men de relativiserar också diktaturer. Jag är väldigt negativ till Netanyahu men han styr i ett land som är en demokrati. Du torterar inte människor, du avrättar dem inte, du har friheter och rättigheter. Du har ett parlament som omfattar alla politiska grupper. Om man likställer det samhället med Iran, då vet man lika lite vad diktatur är som vad demokrati är.
Sedan kriget började har det varit många pro-palestinska demonstrationer i Sverige. I samband med dessa har antisemitism upprepade gånger förekommit. Förvånar det dig?
– Jag vill vara tydlig med att allt som är pro-palestinskt inte behöver vara antisemitism. Det finns utrymme att kritisera Israel utan att gå över gränsen till antisemitism. Men ganska mycket har gått över gränsen. Den första var redan strax efter den 7 oktober förra året då stora grupper red segrande runt bland annat Malmö och firade en massaker på civila.
– Efter det har vi sett hur extrema aktivister tagit över stora delar av den pro-palestinska rörelsen och nu dominerar dess budskap. Ett exempel är ramsan “Från floden till havet”, som inte är så oskyldig som vissa tror. Det handlar om att Israel inte längre hittas, och då ska man komma ihåg att det i dessa extremisters medvetande också innebär förintelsen av de människor som bor i Israel.
Det har länge sagts att konflikten bara kan lösas med en tvåstatslösning, men är en sådan lösning ens möjlig efter attacken den 7 oktober?
– I det korta perspektivet är svaret nej. Det finns ingen lösning så länge Hizbollah och Hamas finns kvar och så länge Iran spelar en avgörande roll.
– Däremot tycker jag inte att man av den anledningen ska låta den sidan styra agendan. Man måste hålla fast vid tvåstatsmålet men kombinera det med krav på demokrati och önskan om fred, och knyta det till rättigheter även för medborgarna i de palestinska områdena. För det finns ingen frihet för palestinierna om de måste leva under en regim som Hamas. Det sker en mental kollaps i stora delar av Palestinarörelsen. För att de inte alls står upp för palestiniernas friheter och rättigheter. De står bara upp mot Israels existens.
Ser du några ljusglimtar i situationen?
– Ja, det finns sådana tecken. En stor del av arabvärldens regimer har nu valt att acceptera Israel som en stat i Mellanöstern. Det har bland annat skett på grund av hotet från Iran. Relationer har byggts på ett sätt som inte fanns tidigare. En anledning till att Iran sporrade Hamas till handling förra året var att förstöra möjligheten till en försoningsprocess mellan Israel och andra länder i Mellanöstern.
Kan vi hoppas på en ny arabisk vår?
– Vissa av regimerna har själva gått mot en ökad grad av öppenhet. Sen får du se hur långt det räcker. Men det finns tecken på att trycket lättar. Det har man gjort när det gäller kvinnors rättigheter. Åtgärder har vidtagits som väcker hopp om att fler steg ska tas. Kanske finns det en nyorientering.
– Jag tror att det finns en öppning för ett mer moderat ställningstagande bland arabvärldens regimer. Utöver det hoppas jag att det finns en framtid där friheterna och rättigheterna för de människor som lever under dessa regimer diskuteras. Men det har vi inte sett hända än. Å andra sidan hade ingen förutspått den arabiska våren när den kom. (SNB)
Mathias Bred
