Ingen vet hur många barn och unga som mot sin vilja förs ut ur Sverige för att bli bortgifta, könsstympas eller fostras upp i så kallade “koranskolor”.
I juli i år förlängdes utreseförbudet, det verktyg som socialtjänsten har för att förhindra att barn olagligt förs ut ur Sverige. Det är utmärkt, men tyvärr långt ifrån tillräckligt.
I författaren och poeten Faysa Idles självbiografiska bok “Ett ord för blod” berättar hon hur hon glatt står på Arlanda i tron att en semester i Amsterdam väntar. Av en slump träffar hon en bekant, som meddelar henne att hon står i kön för alla som ska till Kenya och Somalia. “De har lurat dig”, får hon höra.
Idles beskrivning av dem Koranskolor hon sedan tvingas gå på är en brutal läsning. Barnen, som för övrigt inte förstår språket, blir misshandlade, får inte tillräckligt med mat och sömn och tvingas bära en heltäckande niqab i trettio graders värme.
När ett barn försvinner har det i många fall redan funnits på socialtjänstens radar. Vad värre är, en recension av Aftonbladet (11/12) att socialtjänsten ofta misslyckas med att utreda alla syskon i familjen. Minst 36 syskon till barn som omhändertagits och förbjudits att lämna de senaste två åren har tagits bort.
Det är ett kryphål som omedelbart bör pluggas. Socialtjänsten ska åläggas att alltid utreda syskonen om man misstänker att ett av barnen riskerar att bli bortfört. Riksorganisationen Never Forget Pela and Fadime (GAPF), som arbetar för att stoppa hedersrelaterat våld och förtryck, föreslår dessutom fler åtgärder för att minska bortföranden.
Det handlar om att kunna beslagta resehandlingar, inklusive utländska pass, för barn som får utreseförbud. Detta för att ytterligare göra det svårare att smuggla ut barn från Sverige. Det finns också förslag om att införa en möjlighet för hedersvåldsoffer att själva ansöka om utreseförbud, i de fall personen är rädd för att bli bortförd mot sin vilja, oavsett om det gäller ett barn eller en vuxen. Det borde vara lågt hängande frukt.
Som ett absolut minimum bör kommuner ha ett ansvar att inventera antalet barn som har blivit bortförda eller som riskerar att göra det, för att sedan samla in siffrorna nationellt. Utan lite tillförlitlig statistik är det svårt att veta om de införda åtgärderna verkligen fungerar.
När ett barn väl har lämnat Sverige är myndigheternas chanser att hitta och återlämna honom relativt små. Faysa Idle lyckades ta sig tillbaka, men alla har inte lika tur. Därför är det så viktigt att på alla nivåer se till att reseförbudet både används och fungerar i praktiken. Regeringen har redan tagit viktiga steg i frågan, varför inte accelerera medan farten fortfarande är uppe?
