Livsmedelsproduktion är inte bara en fråga om jordbruk – det är en fråga om nationell säkerhet. Åtminstone så länge som folk behöver äta. Utan mat kollapsar ordningen snabbt.
Därför oroar broschyren “Om krisen eller kriget kommer till Sveriges lantbruksföretagare”. Det är Statens veterinärmedicinska anstalt som i samarbete med Lantbruksuniversitetet, några av lantbrukets egna organisationer samt länsförvaltningarna i Norrbotten och Gotland står bakom. “Broschyren fungerar som ett stöd på vägen till ett företag som står bättre rustat vid kris och krig”, står det i inledningen.
Men stöd är svårt att hitta. Om det är nivån på våra myndigheter och lantbrukets egna experter är Sverige redan på randen. Mycket av de råd som ges är grundläggande och självförklarande. Att friska djur producerar mer, att skriva ner rörmokarens nummer eller att veta att man ska ringa 112 vid en olycka är knappast kompetenshöjande. Många lantbrukare omfattas också redan av kvalitetscertifieringar med krav på mer omfattande rutiner än vad broschyren antyder.
De är ännu värre råd som mer eller mindre visar på fullständig okunskap om jordbrukets verklighet. Till exempel uppmuntras bönder att bygga upp en finansiell buffert och att öka sina lager av diesel, utsäde och andra förnödenheter. Det är inte bara dyrt, det är ekonomiskt ohållbart för många. Svenska bönder brottas redan med dålig lönsamhet och ansträngd likviditet. Ökad lagring skulle öka den ekonomiska bördan och minska konkurrenskraften – med minskad livsmedelsproduktion som följd.
Samma sak med rådet att säkra din vattenförsörjning genom att borra fler brunnar eller gräva dammar. För vilka pengar då? Det är som att be hushållen att hantera höga elpriser genom att betala hela nästa års förbrukning nu – en absurd och ohållbar strategi.
Tanken att jordbruket, om Sverige avskärmas från omvärlden, ska “kunna tjäna på att lägga om produktionen för att kunna sälja varor som är bristfälliga” är orealistisk. Ska man odla sockerbetor i Norrland eller satsa på ris i Västergötland? Jordbruksförhållandena varierar enormt, inte bara över landet, utan mellan olika gårdar. Det går inte att plötsligt, i en kris, ändra riktning.
Mängden plattityder i skriften är också påtaglig. ”Genom att återgå till vissa kretsloppsanpassade metoder kan man minska beroendet av externa leverantörer och stärka gårdens beredskap”, ”fokusera ännu mer på cirkulära lösningar” och så vidare.
Robust livsmedelsproduktion byggs inte med plattityder och orealistiska råd. Det är byggt från grunden med god lönsamhet. Därför har vi inte råd att fortsätta hålla igen och fördyra det svenska lantbruket. Livsmedelsproduktion som kan ta oss igenom en kris kräver först att skatterna sänks och att svenska särregler tas bort. Efter 29 år i EU ska svenska bönder få samma spelregler som sina europeiska kollegor. För bönder som kämpar i vardagen har ingen chans i en kris. Och när de faller märker man det snabbt – på tallriken.
