Väljare som röstar efter kön skadar Sverige. Målet borde vara att landet ska styras av den som är bäst – oavsett kön, skriver Carolin Dahlman.
Häromdagen träffade jag en kvinna som sa till mig att hon skulle rösta på Socialdemokraterna för att det skulle vara kul att ha en kvinnlig statsminister. Jag ryser av obehag varje gång någon säger så. Om folk vill rösta på S är en sak, men att välja parti för att ledaren är ett visst kön är helt enkelt dumt.
Regeringen styr hela våra liv i ett genompolitiserat land som Sverige. Vi betalar höga skatter och vår säkerhet ligger därför i styrelsens händer. Vi är beroende av att politikerna sköter både välfärden och lag och ordning. Statsministern påverkar om vi har tillväxt, välstånd, frihet, säkerhet och så vidare.
Med tanke på allvaret är det banalt att använda sin röst som någon sorts jämställdhetsmarkör. Vem som får makt påverkar oss i varje skrymsle i vår vardag. Det är inte läge att rösta på en person för det skulle vara kul med en tjej.
Jag är feminist, men min liberala feminism syftar till att kön ska spela mindre roll – inte mer. Individer bör bemyndigas oavsett om de är kvinnor – inte på grund av. Vänsterliberal feminism fungerar ofta på motsatt sätt. Där borde vissa människor få fördelar på grund av sitt kön. Det finns spår av hämnd i tanken. Försummade bittra kvinnor vill ha mer makt än män för att balansera gamla fel.
Innan Andersson valdes till partiledare 2021 var det många i S-rörelsen som argumenterade för att den nya ledaren borde vara en kvinna. “Det måste vara helt avstängt i socialdemokratin nu”, sa Veronica Palm. Anders Lindberg och Jonna Sima på Aftonbladet skrev om vikten av att Andersson blir Sveriges första kvinnliga statsminister. – Om hon blev statsminister skulle det betyda mycket att krossa glastaket, sa Annika Strandhäll (S).
S-ledaren är absolut ingen bimbo. Hon har en doktorsexamen i ekonomi, är mycket konkurrenskraftig och har beskrivits som tuff, hårdnackad, teknokratisk. Dessutom har hon kallats arg, besvärlig och kortvarig, det vill säga inte varma jättelika feminina drag. Jag minns med obehag hur hon i en partiledardebatt 2023 satt och fnissade när Ebba Busch (KD) talade.
Men oavsett om Andersson är särskilt kvinnlig eller inte så är väljarna könsdelade och det kan få genomslag. Män röstar blått och kvinnor rött; det har varit så sedan 1980-talet. Men kanske är detta på väg att förändras. Allt färre unga identifierar sig som feminister, enligt Ungdomsbarometern. Andelen flickor som uppger jämställdhet som en av de viktigaste samhällsfrågorna minskade från 64 till 46 procent på två år.
Även om jag är feminist så känns utvecklingen som ett hälsotecken. Om vänsterliberalismen får mindre stöd är det bra. Om färre hejar på kvinnor enbart på grund av deras kön – oavsett vad de står för – så är det bra.
I mina ögon är det så obegripligt att vem som helst – oavsett kön eller partiets ledare – kan välja S. 2022 lämnade de röda ett trasigt land. Den grova brottsligheten växte sig allt starkare under S:s tid vid makten. S-ministrar lovade att bryta upp gängen och lyfta sten – men problemen kvarstod. Detta drabbade inte bara män, utan i hög grad kvinnor, som oroade sig för sin egen och sina barns säkerhet.
Nu är S plötsligt för Nato, kärnkraft, anonyma vittnen och hårdare straff. Men under alla år vid makten slog de tillbaka. Det går inte så bra för S heller. 2024 föll partiet i opinionsmätningarna. Nyligen fick Andersson 43 procent i Demoskops förtroendeundersökning, vilket kan jämföras med närmare 60 efter valet.
Förhoppningsvis kommer väljarna i valet 2026 att rösta med hjärta och hjärna snarare än kön. Kristerssons regering har inte gjort mirakel än, men har tagit viktiga steg för att vända den negativa trenden. Fler tycker nu att Tidöpartierna håller vad de lovade i förra valet. Allt fler väljare tycker också att Moderaterna har den bästa politiken på viktiga områden.
Visst vore det kul att ha en kvinna som statsminister. Men jag hoppas att hon heter då Maria Malmer Stenergard. Annars föredrar jag hellre en högerman än en S-kvinna, för för liberal feminism är det insidan som räknas.
Caroline Dahlman
Högerliberal samhällsdebattör
