Detta är en längre, eller oförkortad, version av förordet i Gustaf Frödingsällskapets årsbok: Ett liv emter detta (2024), baserat på artikeln Jakten på Frödings hjärna, av David Liljemark i NWT 10 december 2022. Förordet publiceras här i sin helhet med anledning av den nyligen utsända årsboken till sällskapets medlemmar, samt för att sprida lite ljus och glädje bland Värmlands Folkblads läsare. God Jul & Gott Nytt År till dig!
Att följa David Liljemarks jakt på Frödings hjärna, genom det snår som är vår svenska sjukdomshistoria, är både fascinerande och deprimerande. Vilket dilemma det blir när föremål som vissa ville rensa bort och glömma plötsligt får ny aktualitet.
Vi belyser och ställer gärna ut andra föremål, som vittnar om våra historiska framgångar. Visa dem på ett museum för alla att se och helst lära av. Eftersom vi föredrar att dölja det som vittnar om våra misslyckanden, föremål som berättar hur fel vi hade.
Jag gillar inte att ha fel själv. Ändå är det just misstagen som skapar själva förutsättningarna för förändring och förbättring i mitt liv. Strindberg påpekade att det inte är våra dygder, utan våra fel som gör oss till människor. Ett passande citat i sammanhanget.
Två hjärnor bevarades på Hagströmerbiblioteket, en av enheterna vid Medicinens historia och kulturarv (MHK), som vårdar och bevarar Karolinska Institutets (KI) kulturarv efter att samlingarna från deras museum för patologisk anatomi tappat aktualitet, samlingarna. skingrades och en hel del förstördes med tiden. Två kasserade, namnlösa hjärnor i en burk. Den ena borde tillhöra poeten Gustaf Fröding, den andra hjärnan är en annan Gustafs – den kontroversiella ”skallemätaren” på KI; Gustaf Retzius (1842 – 1919).
Gustaf Retzius gick i sin far Anders (1796 – 1860) fotspår. Båda var internationellt framstående forskare inom jämförande anatomi vid KI. Det var Anders Retzius som 1842 lanserade “skalleindexet” för att påvisa skillnader mellan mänskliga raser. Gustaf fortsatte sin fars arbete med att mäta och jämföra olika folks skallar och blev även känd för sina studier av hjärnan. Gustafs Retzius gifte sig rikt med Anna Hierta-Retzius, arvtagerska till Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta.
Den 12 oktober 1896, angående utgivningen av Frödings diktsamling Stänk och flikar, som innehöll åtalsdikten En morgondröm, skrev Gustaf Retzius en inlaga till Aftonbladet med den anonyma signaturen “lärare”. Tidningen ägdes 1884-1907 av paret Retzius och den moraliskt upprörda maken kunde därför publicera vad han ville.
Retzius skriver att Fröding förför ungdomen och att de måste skyddas från att ta del av Frödings poesi genom att förbjuda spridning och försäljning av den värmländska poetens nya diktsamling. Han avslutar uppropet mot Fröding med citatet: “Videant consules, ne quid detrimenti capiat res publica!” På latin: konsulerna bör se till att staten inte tar skada. Detta historiska uttalande var den romerska statens sista dekret som införde krigslagar, vilket gav konsulerna absolut makt att krossa upplevda hot mot senaten. Hot, som konspirationer mot staten och spridningen av moraliskt förfall. Riksåklagaren väckte i samma veva åtal mot Fröding för sedlighet och diktsamlingen begärdes omhändertagen. Diktens mest vågade vers
V censurerades och publicerades inte igen förrän 1955. Idag är det inte många som är moraliskt indignerade över att läsa den tidigare utgrävda versen. Ytterligare ett exempel på saker vi en gång ville gömma undan. I den förbjudna versen målar Fröding upp en poetisk bild av samlag mellan en man och en kvinna. För att du ska bilda dig en egen uppfattning återges här den vers som orsakade moralpanik bland dem som vid den tiden hade tolkningsföreträde; kulturskribenterna i landets tidningar. Om du däremot vet att du lätt stoppar kaffet i halsen är det nog bäst att inte läsa detta:
V
Själ i lågor, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
en och alla och två,
när hans unga makt man
trängde in i henne.
Och med huvudet bakåt i en kyssböj
och med bröstet mot handflatan upplyft
hon drack livets och kärlekens högsta dryck
i varje chockvåg hon fick
av hans livgivande juice,
i varje gnista som gick
av hans makt.
Och som samma andetag,
samma puls och hjärtslag
själ för själ i samma kropp
sammanställa,
steg och föll
upp och ner i rytmen,
mot och i och från,
tills med ens ett stråleskott
ut sitt liv och livsvärmande göt
faderskraft i modersädet
och som två förenade floder
ström av far, ström av mamma
blev en i son.
Frödings hjärna togs ut och sparades för framtida forskning kan antas, men än så länge har samtiden inte verkat redo. Hur Frödings hjärna hamnat i en anonym burk i ett förråd på Hagströmerbiblioteket i Solna vet vi inte, åtminstone inte ännu. För kanske tiden är mogen nu att släppa in lite ljus i några av de mörkaste hörnen av vår historia? Vågar vi damma av det fula förflutna och möta det rakt av? Är det möjligt att framtiden för vilken vi en gång bevarade föremålen är här? Är det nu vi får möjlighet att lära av våra misstag?
Stora delar av KI:s museum för patologisk anatomi städades bort eller förstördes i mitten av 1900-talet, burna av det då rådande mottot “ut med det gamla och in med det nya”. Visst höjdes levnadsstandarden för många när vi i vår iver att utplåna fördomar och vidskepelser städade bort vägglössens ondska. Men ondskan verkar finnas kvar och det var något annat som gick förlorat när folkhemmet var på frammarsch och fäbodarna revs för att ge plats åt nya fräscha höghus. Vi tappade tron på folket och med den tron på rädsla. Fröding fick de gamla berättelserna om troll, skogskorpar, älvor och utter från barndomen tack vare trädgårdsmästaren Faxen på farmor Gustavas gård Gunnerud. Långt senare, när Fröding var 34 år, publicerade han sin dikt Skrömt i Karlstads-Tidningen. Rädd är inget alla tror på, men som vi vet finns det där, i ögonvrån.
Skrämd
Här frågar du vad som är skrämmande!
Vad läskigt va? Vad läskigt va?
Det är en dum fråga.
Ja, du ser hur läskigt det är,
vad är skrämmande, vad är skrämmande,
så vänta, det kommer att bli skumt!
För ät fortfarande de där små gossarna,
att feschler bak mä støbber,
den letar efter gömda, gömda, gömda!
Och bakom en bok
ett kvinnofolk mä en rôske
te back, dä ä Skrömt, dä ä Skrömt.
Åh, fortfarande en glimt,
en flämtning, en glimt,
det lyser vitt, vitt, vitt,
dessa små vita flickor,
som dansar bakom mig högar,
du tittar ut, titta, titta.
Och ändå ser man
tåhorn till tå nosar,
de morrar, morrar, morrar.
Men man ska inte se nej,
för då blir det inte,
nej, inte minsta tå Skrämmande.
Va läskigt va, va läskigt va?
Ja, det är allt, som det ska vara,
ja, allt vad Gud har dömt,
ja allt, sôm Gu har bedömt te
och rädd och rädd
i ävie tier, ä Skrämmande!
