Alla som känner både mig och min pappa vet det redan. Vi personifierar dysfunktionalitet på vårt eget sätt. Och egentligen är de sätten förmodligen inte så olika. Häromveckan när jag var uppe i Torsby för att hjälpa gubben att flytta fick jag konkreta exempel.
1) Äntligen ställs sakerna undan i nya lägenheten och vi ska ner till “stan”. Pappa rusar iväg för att hämta sin plånbok och nycklar i sovrummet, och strax efter hör jag honom i hallen. “Men var är min plånbok?!”
Han svor dyrt och heligt att han precis tagit upp plånboken, men sekunder senare var den borta.
45 minuters skallgång äger rum. Vi rotar i lådor och skåp och kläder om och om igen. När jag för femte gången når hans jacka, som han precis höll på att ta på sig när plånboken försvann, känner jag något. Ja, där är den. Han hade tappat den i jackärmen.
2) Ett par timmar senare närmar jag mig bilverkstaden i Kil där jag lämnade sommardäcken som jag bytte på vägen upp till Torsby. Jag ville inte ta med dem dit, men nu måste jag ta hem dem. Jag är trött, det är mörkt, men klumpigheten är fortfarande på en episk nivå. Jag tar kurvan in i den trånga punkten och fastnar med bilen på en nivåskillnad mellan vägen och uppfarten. Framdäcken hänger fritt.
Det tog en traktor, remskivor och över en halvtimmes försiktigt knackande av den stackars däckmekanikern för att få mig fri. Tack för det. Och “tack” för generna, pappa.
