Barnen hade mörkat huset för att ha ett disco och när jag drog upp persiennerna insåg jag med fasa att några av dem hade blivit helt galna.
Det är så med persienner att de ibland bara ger upp. Något snöre lossnar – och mer krävs inte för att en annars hyggligt välordnad villa ska få utseendet som en narkomanbostad med fönster halvt täckta av ledsna fans på halvnäsan. Och det är kanske dumt av mig att sätta värde på det, men där har jag i alla fall någon sorts miniminivå för hur jag vill, eller snarare inte vill, ha det hemma.
Jag stod en stund och drog lite dumt i trådarna i hopp om att det bara var något fångat och att det kanske skulle fixa sig. Förgäves. Jag var tvungen att inse faktum: den var trasig.
Nästa instinkt var att öppna fönstren och riva ut skiten. Vi är på väg mot ett halvår i mörkret ändå, vi kommer inte att behöva dem. Tanken efter det var mer konstruktiv. Varför inte fråga svärfadern om han kan avvara tid och rädda sonens familj i detta uppenbara behov? Om det är något jag har lärt mig så är det att “fixa persiennertid” inte är en typ av tid som finns i en familj med små barn. Vad vill jag ha sagt? Jo, detta: tack svärfar! För vi behöver inte längre leva med junkie quartz aura – och för allt annat du fixar åt oss!
