I min ungdom led jag av tankningsfobi efter en incident med mina föräldrars bil. Men som den rutinerade bilägaren jag är nuförtiden har jag lagt bort det för länge sedan – tänkte jag i min dumhet.
När bensintanken i tjänstebilen började eka tom när jag flög fram och tillbaka genom halva Värmland under en hel arbetsdag svängde jag in i mataffären för att fylla på på vägen hem.
Glad över att både ha hittat den lilla öppningsspaken och parkerat bilen på höger sida av pumpen. Men trots att man tryckte på alla knappar som fanns och svor en hel ramsa kom det inte ut en enda droppe bensin.
Sedan kliver Mr. Mansplaining ut. “Man måste vinka till personalen om man vill betala i kassan. Det står på lappen”, säger han och pekar med hela handen.
Först då ser jag den, snyggt tejpad ovanför pumpen. Vad ska man säga? Jag låg platt som ett punkterat däck och spolade fram en ursäkt om att glasögonen inte var på, samtidigt som jag frenetiskt vinkade i efterskott. Jag är egentligen inte så halvblind, och jag tycker att det är bra att de kunde ha använt ett lite större typsnitt.
Jag gjorde det fortfarande inte riktigt, för Mr. Mansplaining kände sig tvungen att hoppa ut igen – och ha en genomgång av tankologins alla konsekvenser. Det gick mest ut på att få mig att se ut som en idiot för han sa med eftertryck: “Och glöm inte att gå in och betala i kassan efteråt!”
När det stod klart att jag inte heller kunde koden till företagskortet jag skulle betala med vågade jag knappt möta kassörskans ögon. Tankningsfobin är tillbaka.
LÄS MER:
Nytt år, nya bilproblem – bärgningsbilen som blev starstruckÅrets lotteri – klarar min gamla bil besiktning?
