“Jag är redo att dö.” Orden kom från den legendariske kanadensiske sångaren, poeten och författaren Leonard Cohen månaden innan han dog. Sedan undrade jag vad som låg bakom de orden, nu börjar jag förstå.

Bara ett par dagar efter att Leonard Cohen uttalat de orden tog han tillbaka dem i en annan intervju, förmodligen för att världens reaktioner var för starka. Men han kände sig själv: han var redo. Det har gått åtta år nu och jag vet att jag tänkte “är det någonsin möjligt att vara redo att dö?”

Nu när jag är nästan halvvägs i livet (förutsatt att jag lever lika gammal som genomsnittssvensken) tänker jag annorlunda.

Leonard Cohen var 82 år när han dog och hade förmodligen åstadkommit det han tänkt sig och mer. Då kunde han vara redo, och vad skönt det måste ha känts att lämna tillvaron på jorden med känslan av att verkligen ha LEVAT ett liv.

Med tiden försöker jag också beta av olika livsmål. Men nej, nej, nej, jag känner mig inte redo på långa vägar. Jag har precis kommit över tanken att jag kanske känner så en dag.

I samband med att Leonard Cohen tog tillbaka sina ord skämtade han om att han “skulle bli 120 år”. Han visste förstås att han inte skulle bli det och jag vill inte vara så gammal heller. Men något äldre än 82 skulle jag föreställa mig, så om jag känner mig redo vid 90 skulle jag vara glad.