Klockan 02:32 på morgonen väcktes jag av en duns. Sedan en “CRACK”, följt av en “CRASH” och “CLICK”. Var det en jordbävning? Eller ett inbrott?
När jag vacklade ut i köket blev jag nästan fälld av två katter som flydde från platsen i panik, och när ljuset tändes såg jag eländet.
I ena änden av köket låg julduken. På våningen under köksbordet låg det papper, en blomstervas och stackars paljettsticklingar i en röra.
Pepparkakshuset som min son och jag gjorde med Nonstops, silverkulor och kristaller slogs upp och ner med bricka och bomullssnö överallt. I hela sju dagar fick den stå där orörd, men den gör inget “KLICK”-ljud när den går sönder.
Det var då jag hittade den lilla värmelampan som min son gjorde på förskolan när han bara var två-tre år. Som han ritade på med sina små barnsliga händer och var så förtjust i när han bar hem till sin stolta stackars mamma. Det var i tusen bitar. Och jag ville bara gråta ihjäl mig.
Istället, vid denna okristliga tid på dygnet, var jag tvungen att dra ut vakuumet samtidigt som jag tänkte på varje okristlig tanke som jag någonsin tänkt. Några av dem morrade jag högt åt de där två pälsbollarna som jag inte förstår varför jag fick dem.
Pepparkakshus kan göras nya, men jag kommer aldrig att få den finaste ljuslyktan igen.
Jag önskar alla läsare en lite lugnare och gladare jul. Om någon vill ha två katter i sista minuten-julklapp är det bara att komma och hämta dem.
