Det var när jag videochattade med mina barn en dag på jobbet som bilden togs. Barnen tog en skärmdump av misstag – och åsynen av min egen bild fick mig att rygga tillbaka.
Innan bilden togs tyckte jag nog inte att jag såg något speciellt ut. Jag hade på mig en överdimensionerad skjorta (vilket jag ofta har) och hade glasögonen på mig eftersom jag annars inte kan se vad jag skriver på min datorskärm. Det var inget konstigt med håret. Jag måste ha gått ifrån spegeln hemma den morgonen och tänkt att jag inte ser så dum ut trots allt! Det räcker!
Föga anade jag att bilden av mig, den som barnen råkade ta med min telefonkamera placerad i en särskilt föga smickrande vinkel, var en person med hudtonen och ansiktsuttrycket som någon som precis hade rullats in i bårhuset. Där jag brukar ha en haka dyker det upp minst två. Endast ett ögonlock verkar ha förmågan att hålla sig uppe. Och vidden av min kropp ger intrycket av att jag mycket väl kunde ha varit Gilbert Grapes alldeles egna mamma.
Det är, så vitt jag vet, den sämsta bilden som någonsin tagits av mig. Och det kan vara det bästa som hänt mig. Att skratta åt min egen uppenbarelse så ofta som jag har gjort sedan den bilden togs (och jag skrev ut den och satte upp den på min arbetsplats) har varit ren självläkning. Med andra ord: Backa inte när selfieläget på mobilkameran dyker upp och du ser ut som en fångad blåsfisk. Omfamna det och tillåt dig själv att vara lycklig.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
