Kritiksnack: Så många plus får litteraturåret 2024

Malin: Jag känner mig som riddaren av det intellektuella samtalet här, tyvärr omgiven av rappande rektorer. Att man ska ”visa nyfikenhet” – det känns som HR-snack. Intellektuellt utbyte av en viss kaliber kommer alltid att underprestera när det kommer till siffror och mätbarhet, det måste man förstå och man måste älska kritiken ändå. Tryck på de olika roliga hattarna och blinkande lamporna, bramen det är precis vad det är, bling som visar på osäkerhet.

Vill du återsexualisera Nobelpriset?

Greta: Låt oss prata lite om årets Nobelpristagare i litteratur, sydkoreanen Han Kang. Hur tycker du att priset har landat, så här ett par månader efter beskedet?

Björn: Samma där. Jag tycker att den delade mottagningen är uppfriskande. Så länge folk är oense om årets Nobelpristagare är det ett tecken på att världen behåller en del av sin beständighet!

Malin: Jag måste erkänna att jag ser Han Kang som en uppgift att ta sig an när tiden tillåter, men det är inget passionsprojekt. Jag har läst lite och är inte imponerad.

Greta: Inte för att skryta – jag har med all önskvärd tydlighet förstått att det inte är något att skryta med – men jag hade läst allt som publicerats på svenska, innan priset offentliggjordes. Förutom den senaste, den som handlar så mycket om snö. Jag tycker att böckerna är bra, men jag vill bli överraskad av beskedet! Jag blev så lite besviken jag hade redan läst henne!

Björn: Jag skrev efter priset att jag längtade efter en nobelpristagare som sätter något på spel, att det har funnits lite brist de senaste åren. Men jag tycker att utvecklingen i Sydkorea visar att det ur ett samhällsperspektiv var ett bra pris. Kanske till och med viktigt.

Malin: Fast Svenska Akademien visste nog inte det?

Greta: De hade en del i kuppen, eller hur?

Björn: Den visar att författare ibland har en speciell förmåga att se djupare skeenden i ett samhälle, seismografiskt. Annars har jag en känsla av att Nobelpriset i litteratur är på väg att tappa lite av sin gyllene lyster.

Malin: Ja, det känns så. Vilket i värsta fall också handlar om litteraturens ställning.

Greta: Så lät det i år, “Nobelpriset har blivit Bookerpriset”!

Björn: Jag tror att reaktionerna speglar det, det är inte längre ett knäskärp över Akademiens val. Det är ett tecken på hälsa.

Malin: Jämställdhet och utjämning. Dels bra, dels dåligt med andra ord.

Björn: En tredje?

Malin: Hahahaha!

Greta: Jag kanske är barnslig, men jag brist falla på knä! Jag menar inte framför Akademien, utan framför litteraturen!

Malin: Hela din generation vill knäböja!

Björn: Vill du återförtrolla Nobelpriset?

Malin: Återsexualisera Nobelpriset?!

Greta: Du tar orden ur min mun.

Litteratur har alltid varit en arena för flamboyanta exhibitionister

Björn: Jag tycker att vi ska prata om de unga poeterna. Eller kanske snarare “de unga poeterna”. Alltså, detta omskrivna gäng som organiserar uppläsningar, ger ut poesitidningar och mer. Det är intressant att det i varje era finns en grupp människor som vill spela rollen som “unga poeter”. Det är särskilt upplyftande i en tid av mätbarhetshysteri och algoritmer.

Greta: Jag tycker faktiskt att “de unga poeterna” är ett bra exempel på att knäböja inför litteraturen! Jag har spenderat år med att förklara för människor från, hrm, en annan generation, att “de unga poeterna” – och de menar alltid Elis Monteverde Burrau – inte är ironiker utan tvärtom vår tids romantiker.

Björn: Ja, och det är bra. Jag vill inte leva i en värld där det inte finns några “unga poeter”.

Malin: Jag är mer osäker på hur mina behov ser ut där. Jag gillar mest döda och äldre poeter.

Greta: Samhället av unga poeter… Men den kulturella sidodebatten om de unga poeterna kom mest att handla om huruvida de unga poeterna är pojkar eller flickor. Jag tycker bara att det var otur att det var män som stod i centrum för kommunpoetens text i SvD som startade det hela.

Malin: Men allvarligt talat så har det blivit mycket bra yngre poesi i år, även om de jag tänker på verkar mindre involverade i självlansering och mer… skrivande? Som Hanna Rajs och Johanna Larsson. Det är så min romantik ser ut, jag dyrkar det som verkar äkta och ointresserad av synlighet.

Greta: Jag vidhåller att det som Elis Monteverde Burrau, Anna Axfors & co sysslar med inte är självlansering utan en del av artisteri. Det är bara det att allt inte händer inom tryckta omslag.

Björn: Det ena behöver inte utesluta det andra. Litteraturen har alltid varit en arena även för flamboyanta exhibitionister.

Malin: Det kanske är en del av artisteriet och har såklart varit det i århundraden, men jag är romantisk på det sättet att jag inte vill bli påmind om andra människors synlighetssträvanden. Vilket är en stor och möjligen löjlig paradox när man är journalist, men om jag bara pratar fritt här, va…

Björn: Det finns plats för både Byron och Stagnelius!

Är inte Jan Myrdal ett exempel på litteraturens fortfarande starka ställning?

Greta: Malin, du gillar inte Han Kang och du gillar inte unga poeter och du gillar inte betyg. Vad har du verkligen gillat under året? “En liten bok om de grova lögnerna om Jan Myrdal i ‘De hemliga breven'”?

Björn: Du glömde undertexten!

Malin: Jag älskar Myrdalfeyden, så spännande svarta energier! Och för att det är en historia om Sverige, en sekundär historia, som har pågått i ett sekel och omfattar socialdemokrati, litteratur, vänsterfraktioner – roliga svenska grenar.

Björn: Är inte Jan Myrdal ett exempel på litteraturens fortfarande starka ställning? En politisk idiot som år efter sin död fortfarande fängslar allmänheten för att han verkligen, verkligen kunde skriva?

Greta: är Är det verkligen för att han kunde skriva som han fortfarande fängslar allmänheten? Eller är det snarare så att det blir allt färre av hans slag kvar?

Malin: Jag tror att det är Myrdalsfejdens styrka och förbannelse för alla som har och haft problem med Jan Myrdal av goda skäl, att han skrev så jäkla bra, så det går inte att bli av med honom helt.

Björn: Om han hade varit en medioker författare hade han blivit utredd för länge sedan. Det är stilen – litteraturen! – allt handlar om.

Greta: Men jag menar, att vi klamrar oss fast vid den här berättelsen, liksom är utlottning – beror det på att det kanske inte kommer bli lika många sådana historier i framtiden? I HR-litteraturgemenskapen? Där ingen festar i Manilla längre?

Björn: Där inte många skriver så bra längre heller…

Malin: Precis. Dåligt och jävligt håller vanligtvis inte, det kan fungera ett tag i gamla och nya uppmärksamhetsekonomier, men mer sällan med tiden. Men HR-samhället, som vi ständigt berör – det finns där och kanske äter sig in i litteraturen samtalaför att göra 80-talet bra igen. Vad din generation brinner för, Greta!

Björn: Jag tänkte på det när jag läste om två romaner av Sven Delblanc och Lars Gustafsson nyligen. Herregud, de skriver så bra! Hur många människor kan du säga så om nuförtiden? Det finns en speciell sorts envishet i språket som man sällan ser idag. Sara Stridsberg och Lina Wolff har det till exempel och Johannes Anyuru förstås.

Malin: Jag håller med.

Jag vet inte vad “lyssna” är, men jag gillar det inte

Björn: Vad säger du om att “läsa lyssna”? Eller, förlåt, “lyssnande läsning” heter den.

Greta: Jag vet inte vad “lyssna” är, men jag gillar det inte.

Björn: Svenska skolbarn läser inte längre, de “läser genom att lyssna”, det vill säga de lyssnar på ljudböcker i klassrummen.

Malin: Mot. Naturligtvis.

Björn: Det ligger stora skakningar bakom det samtal vi har på kultursidorna om kritik och litteraturens ställning i samhället. Ursäkta om jag låter som en socialdemokratisk kulturpolitiker.

Malin: Om vi ​​tänker oss Bengt Göransson?

Björn: Jag gillade speciellt årets augustivinnare, Tony Samuelsson. Hans bok ligger dock på plats 29 på Bokus topplista, ingen omedelbar tidningskiosksuccé.

Greta: “Kungen av Nostratia” var verkligen en socialdemokratisk roman. Mäktigt “gamla Sverige”-vibe!

Kommittén tycks ha sett den svenska litteraturens framtid: Sten Selander!

Björn: Malin, gillade du Kulturrådets läslistor?

Malin: De var bra! Jag trodde att de kände sig nästan opåverkade av snacket om läs- och litteraturkriser, de verkade säga: “Jag tror att barnen ska läsa Strindberg, jösses, hur skulle det se ut annars?” Den inställningen gladde mig.

Björn: Fascinerande att de till och med hade med en dikt av gamle Sten Selander. Du kan se framför dig att kommittén verkar ha sett den svenska litteraturens framtid: Sten Selander!

Greta: Där har de något att lyssna på. Vad har du för förhoppningar inför nästa litteraturår?

Björn: Jag upptäcker en fortsatt trend av vad man kan kalla intellektuella självhjälpsböcker. Det hänger ihop med vår tids mörker. Där kan allt från Nina Björk till Timothy Snyder sorteras, till och med Per Wirténs bok om hopp. Jag tror att det kommer fler sådana.

Malin: Jag upptäcker en förstärkt trend för den historiska romanen, globalt. Kanske säger båda dessa trender något om samtidens mörker? Den ena syftar till att försöka lösa upp den, den andra att fly, eller att påminna sig själv om att mörka tider har varit och gått.

Björn: För närvarande är en sådan tröstande tankebok om en pojke och en mullvad nummer ett på topplistan. En del av den tendensen också.

Malin: Vuxentoppen?

Björn: Ja, men det är en räv och en häst inblandade också!

Malin: Vilket förklarar varför det riktar sig till vuxna?

Greta: Hoppas den finns tillgänglig som ljudinspelning.

Läsa mer av DN:s kritik häroch DN:s bokrecensioner här