Nyligen provade jag den kittlande upplevelsen av att bli utelåst. Nyckeln snurrade varv efter varv, tappad i låset. Så jag ringde ett gäng låssmeder och fick äntligen tag i en. Han var så besatt av små verktyg och dyrkan i bältet att det hela skramlade, som en tvåfotad tamburin, och i åtta timmar borrade han, bände och vickade medan han förklarade vad han gjorde.
Jag stod bredvid och nynnade hes instämmande. Som alltid innan hantverkare, för att inte avslöja min bottenlösa okunnighet.
Det är en defensiv position jag delar med många. Jag har en kompis som alltid tar av sig glasögonen när rörmokaren eller snickaren kommer på besök för att inte framstå som omanlig. Med andra ord bedömer jag min neuros som hundra procent universell (bland män).
Det är också spännande hur jag och mina vänners familjearv växer enligt liknande mönster, i en nagelbitande flykt från det praktiska. Mina morföräldrar slet hela livet på fälten och i skogen, för att mamma skulle jobba på kommunens lönekontor, så att jag kunde granska novellsamlingar.
Jag darrar inför fortsättningen av den neurobiologiska droppläckan; färdighetens förlust av kunskap genom generationerna. Redan nu har jag en kompis som sätter upp sina tavlor med lim för att han aldrig fick en hammare.
Vilket för oss tillbaka till låssmeden. Han sa: på hans mekanikutbildning skulle entreprenörer dyka upp, umgås utanför skolan och locka elever att hoppa av för att jobba för dem istället: “Du får den här lönen och den här bilen!”
Det lät misstänkt som rekryteringsprocessen för gängkriminella, men säger främst något om den brutala bristen på hantverkare i Sverige. Redan för två år sedan slog larm branschorganisationer att det behövs 300 000 fler yrkesverksamma i Sverige. Intresseorganisation Företagarna varnar för en förestående social kris. I tunnelbanan ser jag reklam som i dess desperata kopiera kan förväxlas med en kontaktannons: “Känner du en svetsare?” (Jag kände en gång en målare, men sedan blev han säljare.)
Mitt hem är ett showroom av oavslutad, brunstavdragsälskande hantering: gapande strömbrytare, lösa badrumsfogar, gapande tomma tavelväggar och sår till kitt. Jag har valt lösningen att bli, om inte blind hemma, så i alla fall utveckla allvarlig synnedsättning.
Mät och borra, det är allt han vill. Han är ett underbarn i limbo, fast mellan karriärerna.
Hantverkare är omöjliga att få tag på och får man dem går de aldrig att anställa eftersom de inte gör “småjobb”. Jag försöker förklara det för mig Är det inte småjobb, dvs min hjärnan tornar de sig oöverstigligt. Men ingen har tid att diskutera perceptionsfilosofi.
Nu verkar den här kolumnen vara på väg att kapsejsa mot självhat, en massa text försurad av obeslutsamhet, ofullständighet, immanens. Om en klyschig kulturman förlorad i den vardagliga världen. Jag kan kalla mig en kreativ person, men jag kan inte bygga ett Elfa-system utan att själen rusar mot nödutgången.
Men – då ger livet en twist! En dramaturgisk räddning som bara sker i krönikor som behöver ett positivt slut. Jag hamnar i samtal med en god vän, också odlad, som har blivit nyräddad av hemupprustning. Och det har fått oförutsedda konsekvenser.
“Det är mer tillfredsställande att sätta en skruv än att läsa en bok av Ia Genberg”, säger han. “Att välja storlek på pluggen, matcha den med borren, analysera väggmaterialet – det är meditation på lina.”
Han är nu ointresserad av att läsa eller skriva, hans två huvudsakliga sysselsättningar. Han har hört skruvmejselns spår och kan inte bli av med sitt begär. Mät och borra, det är allt han vill. Han är ett underbarn i limbo, fast mellan karriärerna.
Och jag? Jag tittar på tummen mitt i handen och känner plötsligt stor tacksamhet. Ibland är det skönt att vara så dålig på något att man aldrig behöver välja.
Läs fler texter av Christopher Ahlström. Till exempel: Ingen vill veta var du köpt din fula jultröja
