Kristina Lindquist: Människans makt är oändlig – och tom

Ibland när min lille pojke skalar en banan händer det att frukten delar sig på mitten. Han blir så ledsen. “Sätt ihop det! Sätt ihop det!” Vad ska jag göra? Gå vilse i dunkla minnen av termodynamikens lagar och berätta hur universums processer ofelbart leder till större oordning?
Scenen kommer till mig i läsningen av litteraturvetaren Sofia Robergs vindlande essä om undergångspoesisom tillsammans med texter av forskarna Michael Azar, Ulrika Björk, Karolina Enquist Källgren och Erik Isberg utgör den tredje “Utbildningslådan” från Norstedts.

Sofia Roberg flyttar igenom apokalypsens varierande lyriska uttryck, från Percy Bysshe Shelley och Harry Martinson till Inger Christensen, Jonas Gren och Malte Persson – och finner att både varningar och en märklig längtan efter att ”en viss föreställning om människan” går ner.
Roberg lyfter fram hur den tyska litteraturhistorikern Eva Horn menar att apokalypsen fick en ny kostym i och med modernitetens intåg. Istället för domedag och frälsning blev bilden av världens undergång “en vändning nedåt, ett avbrott i nuet, den biologiska förintelsen av både naturen och människan”. Som Martinsons rymdepos “Aniara” har lärt oss förlorar allt sin mening när “vi inte längre är förankrade i jorden”, skriver Roberg.

Människans destruktiva kraft är nu nästan oändlig, men denna makt verkar som bekant bara åt ett håll. Roberg skriver: “Den tyske filosofen Günther Anders trodde att hotet om förintelsen av allt som kärnvapen orsakade i grunden förändrade vårt förhållande till tillvaron. Om allt förstörs, sa Anders, kommer ingenting att ha funnits.”
Bara “en stjälk av en nässla/ skall bladlöst berätta/ hur vi i förtvivlan skapat/ en blomlös jord/ könlös som klor”, citerar hon Inger Christensen. I hans avhandling om den danske poeten, resonerar Roberg kring de två krafter som kännetecknar diktsamlingen “Alfabetet” från 1981: “Faktum är att denna dubbelhet ringar en inre spänning i Alfabetet, mellan en kosmogonisk och sjungande och en apokalyptisk och sörjande impuls.” (“Bewitch the world: En ekopoetisk studie i Inger Christensens alfabet”, Ellerströms 2021).
Den som vill se den kraftfulla systemdikten växa fram – och bevittna hur den går från katastrofer till kärlek – kan med vinst hämta ett exemplar av den nyutgivna volymen “Eller som med ingenting som språk” som samlar dikter, utkast och prosastycken från Christensens äldre fil. (Övers. Marie Silkeberg, Modernista)
Inför all den enormheten att människan kan skapa – och förstöra – i slutändan kvarstår frågan om vem som faktiskt kan lägga tillbaka ett nässelblad som fallit av. Eller för den delen fixa en trasig banan. Inte konstigt att den lille gråter.