Bara en idiot skulle förmå sig att bråka med DN:s Hanna Fahl om musik. Jag såg henne en gång vinna en introtävling där hon ropade ut rätt svar för att hon kände igen det tystnaden före den första tonen i en okänd låt. Om hon skriver i en kolumn att “Förra julen” med Wham! är den bästa jullåten, det är egentligen bara att ge upp. Hon har rätt, den där campiga åttiotalshiten är faktiskt “fenomenal i all sin enkelhet, ett litet vemodigt julmirakel” (14/12).
Men jag är nog en idiot ändå. För att sorg är den ljuvligaste av alla känslor, och det finns definitivt låtar som bättre fångar den där säregna blandningen av hopp och diffusa föraningar.
Ta bara julklassikern “Ha en god liten jul”. Texten finns i olika versioner, från det skarpa mörkret i Hugh Martins originaltext (“Have yourself a merry little christmas, it may be your last”) till Frank Sinatra som krävde att “jolla upp” det hela. Vi som lever för den melankoliska julen delar Judy Garlands grumliga självförtroende: “Snart en dag kommer vi alla att vara tillsammans, om öden tillåter/ Tills dess måste vi på något sätt röra oss igenom”. Ta oss framåt, på något sätt.
Nuförtiden låter Tracy Thorns “Tinsel och ljus” och Ron Sexsmiths “Kanske denna jul” i samma melankoliska trotsiga ton, så länge de inte lustmördas av artister som inte förstår dem.
Men kanske är den politiska melankolin den bästa melankolin? Dan Anderssons dikt “Julshow i Finnmarken” från 1917 kombinerar fattiga människors hårda liv med glad förundran över tillvaron och bordets gemenskap – där det ska sjungas “över mörkt öl”. Ofta i Thorstein Bergmans musik. De avslutande raderna talar om försoning, men känns lika mycket som en besvärlig kampsång, för något bättre. “…vårt stopp höjer vi, kamrat.”
Den julsång som tyvärr känns mest aktuellt just nu är varken vemodigt eller särskilt njutbart, snarare krasst och effektivt. Det är nästan sextio år sedan Simon & Garfunkel sjöng bakgrundssång till ett något modifierat nyhetscollage i “Klockan sju nyheter/tyst natt”och det slår fortfarande hårt. Vi får höra om ett massmord på sjuksköterskor, om hur Martin Luther King Jr planerar en marsch i Chicago och att komikern Lenny Bruce har dött av en överdos.
För ett par år sedan gjordes en cover på låten med uppdaterade nyheter, som inskränkt aborträtt och den rasande opioidkrisen. Men faktum är att originalet från 1966 talar mer än väl in i vår tid.
En nyhetsankare berättar om den spända atmosfären i Washington, där antikrigsdemonstranter dras iväg för att de ropar slagord riktade mot kommittén som utreder “oamerikanska aktiviteter” i Vietnamrörelsen. Idag är det pro-palestinska aktivister som definieras som oamerikanska, eller osvenska. I våras lovade Donald Trump att utvisa studenter som protesterade mot kriget i Gaza (Washington Post, 27/5)och i Tidöregeringens Sverige vill politiker göra åsikter om Israel till en medborgarskapsfråga (SVT 28/10).
Så läckra är de våldsamma nyheten in i duons sång om den heliga natten – att gradvis öka i styrka och ta över. Upplevelsen av att skära dissonans blev naturligtvis akut efter fredagens attack i Magdeburg, Tyskland. Och på ett mer generellt plan kan man fråga sig om det är moraliskt försvarbart – eller till och med möjligt – att fira en varm och stilla högtid medan nyhetsrubrikerna skriker att hälften av barnen i Gaza önskar att de var döda. Medan Israeliska soldater vittnar i Haaretz (18/12) om hur civila blir “terrorister”, i en tävling om vem som kan utplåna flest människor.
I Simon & Garfunkels “7 o’clock news/Silent night” finns ingen melankoli. Det hela är knappt ens en sång, utan snarare en krass och ironisk poäng om det groteska i att sjunga om fred som en distraktion från verkligheten. Det är helt enkelt ett ovanligt passande soundtrack den här folkmordsjulen.
Läs fler spalter och andra texter av Kristina Lindquist
