Sitter med årets sista bokföring i det lilla företaget och tänker att 2025 kommer att bli ett långt årsslut. Vår tidrapport fylls upp jämnt, eller hur? Dags att summera.
“Kom nu ihåg att använda ordet ‘kvartssekel’ så fort tillfälle ges, så att ingen inser att det här skulle bli ett helt vanligt nyår”, som ekonomihistorikern Rasmus Fleischer skrev i ett surt inlägg på nyårsafton. Och Gramsci-falangen har en poäng i att dessa tidsbundna nyår gör affärer av liv och själ på ett själsdödande sätt.
“Varje morgon när jag vaknar igen under himlavalvet känner jag att det är nyår för mig”, som den italienske filosofen en gång skrev när 1900-talet var ungt. Men på kultursidorna kommer vi kritiker säkert att prata om kvartssekelets bästa tv-serie (“Six feet under”), romaner (“Om natten i Chile”) och pjäser (“I’m the wind”). Och försök kväva känslan av att allt är ett enda stort bedrägeri, utan verklig överblick.
Just nu har jag också svårt att släppa en film som fyllde tjugofem år redan i våras. “The Matrix” från 1999 är ingen direkt favorit, men dess inflytande är brett och bestående. Tänk bara på det ljuva ögonblicket i år när Elon Musk och Ivanka Trump twittrade om att de tog “det röda pillret” och fick ett direkt svar från regissören och transkvinnan Lilly Wachowski: “Fan båda två.” Smäll
Scenen i filmen där Neo faktiskt tar det röda pillret och blir befriad från sin vätskefyllda kapsel är fortfarande en skakande syn. Ändlösa fält av nakna och förslavade människor, reducerade till energikällor.
Varför är den scenen så äcklig? Kanske för att det är en så passande illustration av vad filosofen Hannah Arendt en gång skrev om människans paradoxala utsatthet. Syftet med mänskliga rättigheter borde vara just detta, att skydda individen när hon saknar alla andra skydd. I praktiken verkar det vara tvärtom. Ju mer utsatt en person är, desto mindre verkar de omkring honom beredda att skydda honom.
“Det verkar som en människan som bara är människa har förlorat just de egenskaper som gör det möjligt för andra människor att behandla henne som en medmänniska”, skriver pessimisten Arendt. (“The Origins of Totalitarianism”. Daidalos, 2016). Människan som en biologisk enhet inger inte vördnad “Världen fann inget heligt i den mänskliga existensens abstrakta och blotta faktum”, skriver Arendt.
Ju mindre skyddad, desto mindre skydd förtjänar man – särskilt i Gaza. I oktober 2023 gjordes en stor affär av Israel inte låg bakom den dödliga explosionen på al-Ahli Arab-sjukhuset, om du minns? Rätt måste vara rätt, särskilt i krig. Men poängen var: De skulle aldrig bomba ett sjukhus.
Drygt ett år senare nu kommer en FN-rapport som beskriver hur israeliska attacker mot sjukhus har lämnat sjukvårdssystemet i Gaza på “brynen till kollaps” (BBC 31/12). När barn fryser ihjäl mitt i en krossad civilisation framstår det nästan som ett rent biologiskt faktum, inte som här – där ett dött barn betyder att världen och tiden går mot sitt slut.
Ett kvarts sekel är över till och med, och på de svenska kultursidorna ägnades dess sista andetag åt den kristna debatten. Finns Gud? Är religion per definition ett socialt problem? Hur kombinerar alla dessa kultiverade människor sin ödmjuka tro med att aldrig “förneka sig själva materiella ting eller världsligt berusning”, som Eric Rosén undrade i Aftonbladet (9/12).
Det är inga ointressanta frågor – jag har ställt dem själv. Men det här nyåret vill jag inte veta något om Gud eller himlen. Jag vill bara veta vad en naken människa verkligen är värd, och hur vi gör honom helig igen.
Läs fler spalter och andra texter av Kristina Lindquist
