Komikerstjärnan Nikki Glaser leder årets Golden globe-gala.

De senaste åren har Golden Globes kantats av anklagelser om korruption, mutor, rasism, sexism och allmän oprofessionellism bland medlemmarna. För att inte tala om förra årets megamisslyckade programledare, ståuppkomikern Jo Koy, som grävde sin egen grav mitt på scenen genom att skylla på hur sent han fick jobbet och hur usel hans manusförfattare var.

Samtidigt visar fjolårets gala hur drömfabriken uppenbarligen inte kan leva utan den levande, alkoholdränkta jättemiddagen full av stjärnor som i bästa fall tappar maskerna (och vars ibland oskrivbara kommentarer ibland dechiffreras av olika mediers läppläsare).

Hollywood behöver deras festfix efter jul- och nyårshelgens koma för att kicka igång galasäsongen. Men också för att slå fast vilka filmer som hamnar i rampljuset, och helst stanna där, tills det hela avslutas med de betydligt tråkigare men mer prestigefyllda Oscarsgalan i början av mars.

Filmåret 2024 kanske inte riktigt kan toppa fjolårets fyrverkerier med “Oppenheimer”, “Poor things”, “Fritt fall”, “Barbie”, “Killers of the flower moon” och “The zone of interest”. Men du kan i alla fall räkna med att årets nya galavärd, komikern Nikki Glaser – den första kvinnan som får köra solo på Golden Globe-scenen – kommer att krydda festen med frisk energi.

Den blonda 40-åringen omkullkastade internet under året med sin hårt slående stek av den amerikanska fotbollsstjärnan Tom Brady. Hon har utsetts till “årets komiker” av New York Times och gjorde succé med sin senaste komedispecial “Someday you’ll die” på Max – en timme ensam på scen i en kort glitterklänning och skyhöga platåklackar där hon skämtar med skarp tajming om barnhat, att vilja betala för sina flickvänners aborter, porrmissbruk och peeling-beroende.

“Några av mina favoritskämt genom tiderna kommer från Golden Globes och öppningsmonologer där Tina Fey, Amy Poehler och Ricky Gervais sa saker som vi inte visste hur desperat vi behövde höra. Jag hoppas kunna fortsätta den traditionen (som kan få mig att avbrytas). Det är verkligen ett drömjobb”, sa Glaser efter att hennes värdskap blev offentligt och lyfte fram att de mest framgångsrika värdarna under det senaste decenniet sätter ribban.

När det gäller årets Golden Globe-nomineringar för årets bästa filmer finns det många excentriska och oväntade utropstecken. Längst och bäst är den udda Brady Courbets “The Brutalist” (3,5 timmar med paus) som blev en kritikersuccé efter premiären på filmfestivalen i Venedig i början av hösten. Ett bländande stycke filmiskt epos som kretsar kring en Bauhaus-arkitekt som överlevde Förintelsen som emigrerar till USA efter kriget och blir både hjälte och offer för en kapitalistisk mardröm. En tour de force av skådespelaren Adrien Brody som spelar årets roll (svensk premiär 7/2).

Håll även utkik efter den spanskspråkiga sjöfartsmusikalen “Emilia Perez” (kommer 10/1) där en mexikansk kartellboss genomgår en fysisk såväl som moralisk förvandling. Den livligt omdebatterade “Substansen” pryder också sin plats i sammanhanget med sin köttsliga, utmanande blick på den kvinnliga upplevelsen av åldrande i en utseendefixerad kändiskultur.

Den där lilla festivalpärlan “5 september” skulle kvalificera sig bland “bästa drama”-nomineringarna var mer oväntat men välkommet. Ett ytterst spännande, verklighetsbaserat drama med skyhög aktualitet, delvis producerat av Sean Penn. Filmen återberättar historien om den amerikanska kanalen ABC:s sportgäng som skapade rubriker under OS i München 1972 när palestinska terrorister kidnappade och dödade många israeliska idrottare. Peter Sarsgaard och John Magaro spelar huvudrollerna i ett drama som är tätt och stämningsfullt samtidigt som de gör mediehistoria. En högintressant diskussion om moral och pressetik ingår.

Bland de fler Sökande och visuellt experimentella filmfynd i kategorin Bästa drama finns också “Nickel Boys” (baserad på författaren Colson Whiteheads “Nickelpojkarna”) som vann högsta pris på Stockholms filmfestival i höstas. En film som både vill och lyckas bryta med den historiska återgivningen av bilder av svart liv och utsatthet i USA.

Även kategorin årets bästa internationella film innehåller flera högintressanta titlar att se fram emot, bland annat “Central do Brasil”-regissören Walter Salles självbiografiskt färgade, “Jag är fortfarande här” som kretsar kring en varm och glad medelklassfamilj i sjuttiotalets Rio de Janeiro som lider av militärdiktaturernas våld. Ett slow-motion-drama om en kvinnas kamp för att rädda sin man som har försvunnit in i den totalitära regimens tortyrkammare. En brutalt stark påminnelse om demokratins bräckliga väsen, särskilt med tanke på högerpopulisten Bolsonaros fyra turbulenta år.

Om Fernanda Torres, som gör en fantastisk gestaltning av mamman i Salles film, kan tävla med kollegor som Pamela Anderson (“The last showgirl”), Angelina Jolie (“Maria”), Nicole Kidman (“Babygirl”) och Tilda Swinton (“The room next door”) i kampen om en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll i ett drama, återstår att se. Men du kan nog garantera en och annan skalpellskarp skämt från Nikki Glaser om åldersångest och skönhetsförbättringar på bekostnad av A-liststjärnorna.

Läs mer:

Golden globe-chans för svensk regissör – nomineringslistan