För mig är det en omskakande och djupt personlig upplevelse att läsa Christian Dahlströms ny bok: “Den enda riktiga läran – så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet”.
Jag växte upp i den sorgen. En person som Christian Dahlström berättar om i boken var en del av min barndom, i dubbelrollen som sektledare och ansvarig läkare för en av mina föräldrar.
Jag bodde ensam med den föräldern – en professionell psykiater, men också med sin egen uppsättning problem i form av bipolär sjukdom och ett accelererande beroende.
Det hände inte bättre att den psykoanalytiska sektens Göteborgskrets höll möten i vårt hem. Inte bättre men sämre. Mycket värre. Freuds läror hjälpte förstås inte mot psykoser. Sektledaren/behandlande läkaren hällde sedan i sig ångestdämpande medel i form av starkt beroendeframkallande bensodiazepiner.
Själv flyttade jag hemifrån vid 16 och har klarat mig bra sedan dess. Men det gick snabbt utför för föräldern och det dröjde inte länge förrän misshandlad psykos och blandat missbruk ledde till förtidspension och mycket elände.
Christian Dahlström beskriver i sin bok den långa och krångliga vägen från Freuds verksamhet i slutet av 1800- och början av 1900-talet, till svenska rättsskandaler som Snabbfallet och fallet Da Costa.
Berättelsen är komplicerad, med olika varianter av den psykoanalytiska läran, utlöpare, fraktioner och människor som hamnar på kant med varandra.
Men den röda tråden är att psykoanalysen, trots obefintlig vetenskaplig grund, tog ett järngrepp om svensk psykiatri under flera decennier, som kulminerade på 1980-talet. En anledning är det starka stödet från kultur- och medievärlden och den politiska sfären. Christian Dahlström beskriver till exempel hur Johan Cullberg två gånger misslyckades med att bli professor på grund av sin dåliga forskningsbakgrund, men hur den socialdemokratiska regeringen sedan gick in och inrättade en personlig professur åt honom.
Dahlström är beundransvärd nyanserad och skildrar hur tidigare brister inom den konventionella psykiatrin banade väg, i kombination med att många av de inblandade var påfallande empatiska till metoden och att flera (inte minst Freud själv) hade stor litterär talang.
Men han står också för en uppföljning vilket gjordes av svenska patienter med schizofreni behandlade med psykoanalys, där åtta påstods ha tillfrisknat. Det skulle motsvara några procent av alla som behandlas i Sverige, men det är en välvillig tolkning som bortser från möjligheten till självläkning.
Det bör nämnas att flera journalister före Dahlström har gjort viktiga insatser för att avslöja hur “den enda riktiga läran” lett till felaktig behandling och oskyldiga fällande domar. Däribland Hannes Råstam, som började nysta upp Quickfallet, Jenny Küttim (som har skrivit förordet till Dahlströms nya bok) och Dan Josefsson.
Jag var själv inblandad en fullsatt gigantisk auditorium på Karolinska Institutet, där Dan Josefsson framträdde med bland andra den amerikanske psykologen Richard McNally och den ene efter den andra i publiken – psykiatriker och psykologer – ställde sig upp och tackade Josefsson för hans journalistiska insatser mot teorin om förträngda minnen.
Freudianismen har än i dag ett järngrepp över delar av kulturvärlden, och det är en händelse som ser ut som en efterhand att Dahlströms bok kommer ut på det lilla förlaget MrsHyper och inte på något av de större.
Ett mer etablerat förlag skulle kanske ha bättre resurser att hantera den uppmärksamhet som kommer att följa nu när boken är ute.
Eftersom innehållet är sprängämnen. Enligt min åsikt är det tillräckligt med seriös information för en sanningskommission i stil med de som lagts till för av politiska partier mörk historia och orättvis behandling av etniska minoriteter.
Läs mer:
Karin Bojs: Det mörka arvet som skadar psyket
Karin Bojs: Så här styr arvet om terapin fungerar
För mig är det en omskakande och djupt personlig upplevelse att läsa Christian Dahlströms ny bok: “Den enda riktiga läran – så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet”.
Jag växte upp i den sorgen. En person som Christian Dahlström berättar om i boken var en del av min barndom, i dubbelrollen som sektledare och ansvarig läkare för en av mina föräldrar.
Jag bodde ensam med den föräldern – en professionell psykiater, men också med sin egen uppsättning problem i form av bipolär sjukdom och ett accelererande beroende.
Det hände inte bättre att den psykoanalytiska sektens Göteborgskrets höll möten i vårt hem. Inte bättre men sämre. Mycket värre. Freuds läror hjälpte förstås inte mot psykoser. Sektledaren/behandlande läkaren hällde sedan i sig ångestdämpande medel i form av starkt beroendeframkallande bensodiazepiner.
Själv flyttade jag hemifrån vid 16 och har klarat mig bra sedan dess. Men det gick snabbt utför för föräldern och det dröjde inte länge förrän misshandlad psykos och blandat missbruk ledde till förtidspension och mycket elände.
Christian Dahlström beskriver i sin bok den långa och krångliga vägen från Freuds verksamhet i slutet av 1800- och början av 1900-talet, till svenska rättsskandaler som Snabbfallet och fallet Da Costa.
Berättelsen är komplicerad, med olika varianter av den psykoanalytiska läran, utlöpare, fraktioner och människor som hamnar på kant med varandra.
Men den röda tråden är att psykoanalysen, trots obefintlig vetenskaplig grund, tog ett järngrepp om svensk psykiatri under flera decennier, som kulminerade på 1980-talet. En anledning är det starka stödet från kultur- och medievärlden och den politiska sfären. Christian Dahlström beskriver till exempel hur Johan Cullberg två gånger misslyckades med att bli professor på grund av sin dåliga forskningsbakgrund, men hur den socialdemokratiska regeringen sedan gick in och inrättade en personlig professur åt honom.
Dahlström är beundransvärd nyanserad och skildrar hur tidigare brister inom den konventionella psykiatrin banade väg, i kombination med att många av de inblandade var påfallande empatiska till metoden och att flera (inte minst Freud själv) hade stor litterär talang.
Men han står också för en uppföljning vilket gjordes av svenska patienter med schizofreni behandlade med psykoanalys, där åtta påstods ha tillfrisknat. Det skulle motsvara några procent av alla som behandlas i Sverige, men det är en välvillig tolkning som bortser från möjligheten till självläkning.
Det bör nämnas att flera journalister före Dahlström har gjort viktiga insatser för att avslöja hur “den enda riktiga läran” lett till felaktig behandling och oskyldiga fällande domar. Däribland Hannes Råstam, som började nysta upp Quickfallet, Jenny Küttim (som har skrivit förordet till Dahlströms nya bok) och Dan Josefsson.
Jag var själv inblandad en fullsatt gigantisk auditorium på Karolinska Institutet, där Dan Josefsson framträdde med bland andra den amerikanske psykologen Richard McNally och den ene efter den andra i publiken – psykiatriker och psykologer – ställde sig upp och tackade Josefsson för hans journalistiska insatser mot teorin om förträngda minnen.
Freudianismen har än i dag ett järngrepp över delar av kulturvärlden, och det är en händelse som ser ut som en efterhand att Dahlströms bok kommer ut på det lilla förlaget MrsHyper och inte på något av de större.
Ett mer etablerat förlag skulle kanske ha bättre resurser att hantera den uppmärksamhet som kommer att följa nu när boken är ute.
Eftersom innehållet är sprängämnen. Enligt min åsikt är det tillräckligt med seriös information för en sanningskommission i stil med de som lagts till för av politiska partier mörk historia och orättvis behandling av etniska minoriteter.
Läs mer:
Karin Bojs: Det mörka arvet som skadar psyket
Karin Bojs: Så här styr arvet om terapin fungerar
