Ända sedan Pluto besvärligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi varit tvungna att leva i ett fattigt solsystem med bara åtta planeter. Eller har vi bara en dålig idé?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer letat efter fler planeter längre ut i solsystemet. År 1917 hävdade den amerikanske astronomen Percival Lowell att ett mystiskt föremål, som han kallade Planet X, störde Uranus omloppsbana.
Den märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde till att astronomer upptäckte Pluto 1930.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på föremål i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, har de en märklig bana runt solen. Det kan tyda på att något där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna berör det förmodligen om en planet som är ganska mycket större än jorden. Den ska vara mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långt ifrån överens om att denna planet existerar. Kruxet är att ingen har lyckats se det.
Det kan låta konstigt i en tid då vi har teleskop som kan se galaxer många miljarder ljusår bort. Men en hypotetisk planet så långt från solen reflekterar väldigt lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortom det finns också ett nästan oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för forskarna som letar efter det.
Strax efter årsskiftet tas Vera C. Rubin-observatoriet i Chile i drift. Den är utrustad med den största digitalkamera som mänskligheten har uppnått, med en upplösning på hela 3,2 gigapixlar.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av yttre rymden och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet Nine faktiskt existerar. Antingen genom att fånga det på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga banorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild av olika delar av natthimlen. Var tredje dag kommer den att ge en komplett bild av hela den del av rymden som kan ses från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar ändå om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ut, och det är en var 30:e sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen så detaljerat att USA krävde att granska alla bilder för att radera spår av militära satelliter innan världens astronomer får tillgång till materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar kommer de ocensurerade bilderna att släppas till den vetenskapliga världen. Då kommer spionsatelliterna ha nått en sådan punkt att det inte längre går att beräkna var de befinner sig.
Om Planet Nine nu existerar är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga det på en bild. Först den dagen fick vårt solsystem officiellt nio planeter (igen). Sedan återstår bara vad man ska kalla det – förmodligen ett namn från romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde existera
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga mycket
Ända sedan Pluto besvärligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi varit tvungna att leva i ett fattigt solsystem med bara åtta planeter. Eller har vi bara en dålig idé?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer letat efter fler planeter längre ut i solsystemet. År 1917 hävdade den amerikanske astronomen Percival Lowell att ett mystiskt föremål, som han kallade Planet X, störde Uranus omloppsbana.
Den märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde till att astronomer upptäckte Pluto 1930.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på föremål i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, har de en märklig bana runt solen. Det kan tyda på att något där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna berör det förmodligen om en planet som är ganska mycket större än jorden. Den ska vara mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långt ifrån överens om att denna planet existerar. Kruxet är att ingen har lyckats se det.
Det kan låta konstigt i en tid då vi har teleskop som kan se galaxer många miljarder ljusår bort. Men en hypotetisk planet så långt från solen reflekterar väldigt lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortom det finns också ett nästan oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för forskarna som letar efter det.
Strax efter årsskiftet tas Vera C. Rubin-observatoriet i Chile i drift. Den är utrustad med den största digitalkamera som mänskligheten har uppnått, med en upplösning på hela 3,2 gigapixlar.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av yttre rymden och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet Nine faktiskt existerar. Antingen genom att fånga det på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga banorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild av olika delar av natthimlen. Var tredje dag kommer den att ge en komplett bild av hela den del av rymden som kan ses från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar ändå om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ut, och det är en var 30:e sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen så detaljerat att USA krävde att granska alla bilder för att radera spår av militära satelliter innan världens astronomer får tillgång till materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar kommer de ocensurerade bilderna att släppas till den vetenskapliga världen. Då kommer spionsatelliterna ha nått en sådan punkt att det inte längre går att beräkna var de befinner sig.
Om Planet Nine nu existerar är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga det på en bild. Först den dagen fick vårt solsystem officiellt nio planeter (igen). Sedan återstår bara vad man ska kalla det – förmodligen ett namn från romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde existera
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga mycket
Ända sedan Pluto besvärligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi varit tvungna att leva i ett fattigt solsystem med bara åtta planeter. Eller har vi bara en dålig idé?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer letat efter fler planeter längre ut i solsystemet. År 1917 hävdade den amerikanske astronomen Percival Lowell att ett mystiskt föremål, som han kallade Planet X, störde Uranus omloppsbana.
Den märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde till att astronomer upptäckte Pluto 1930.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på föremål i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, har de en märklig bana runt solen. Det kan tyda på att något där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna berör det förmodligen om en planet som är ganska mycket större än jorden. Den ska vara mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långt ifrån överens om att denna planet existerar. Kruxet är att ingen har lyckats se det.
Det kan låta konstigt i en tid då vi har teleskop som kan se galaxer många miljarder ljusår bort. Men en hypotetisk planet så långt från solen reflekterar väldigt lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortom det finns också ett nästan oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för forskarna som letar efter det.
Strax efter årsskiftet tas Vera C. Rubin-observatoriet i Chile i drift. Den är utrustad med den största digitalkamera som mänskligheten har uppnått, med en upplösning på hela 3,2 gigapixlar.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av yttre rymden och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet Nine faktiskt existerar. Antingen genom att fånga det på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga banorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild av olika delar av natthimlen. Var tredje dag kommer den att ge en komplett bild av hela den del av rymden som kan ses från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar ändå om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ut, och det är en var 30:e sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen så detaljerat att USA krävde att granska alla bilder för att radera spår av militära satelliter innan världens astronomer får tillgång till materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar kommer de ocensurerade bilderna att släppas till den vetenskapliga världen. Då kommer spionsatelliterna ha nått en sådan punkt att det inte längre går att beräkna var de befinner sig.
Om Planet Nine nu existerar är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga det på en bild. Först den dagen fick vårt solsystem officiellt nio planeter (igen). Sedan återstår bara vad man ska kalla det – förmodligen ett namn från romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde existera
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga mycket
Ända sedan Pluto besvärligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi varit tvungna att leva i ett fattigt solsystem med bara åtta planeter. Eller har vi bara en dålig idé?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer letat efter fler planeter längre ut i solsystemet. År 1917 hävdade den amerikanske astronomen Percival Lowell att ett mystiskt föremål, som han kallade Planet X, störde Uranus omloppsbana.
Den märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde till att astronomer upptäckte Pluto 1930.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på föremål i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, har de en märklig bana runt solen. Det kan tyda på att något där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna berör det förmodligen om en planet som är ganska mycket större än jorden. Den ska vara mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långt ifrån överens om att denna planet existerar. Kruxet är att ingen har lyckats se det.
Det kan låta konstigt i en tid då vi har teleskop som kan se galaxer många miljarder ljusår bort. Men en hypotetisk planet så långt från solen reflekterar väldigt lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortom det finns också ett nästan oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för forskarna som letar efter det.
Strax efter årsskiftet tas Vera C. Rubin-observatoriet i Chile i drift. Den är utrustad med den största digitalkamera som mänskligheten har uppnått, med en upplösning på hela 3,2 gigapixlar.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av yttre rymden och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet Nine faktiskt existerar. Antingen genom att fånga det på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga banorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild av olika delar av natthimlen. Var tredje dag kommer den att ge en komplett bild av hela den del av rymden som kan ses från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar ändå om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ut, och det är en var 30:e sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen så detaljerat att USA krävde att granska alla bilder för att radera spår av militära satelliter innan världens astronomer får tillgång till materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar kommer de ocensurerade bilderna att släppas till den vetenskapliga världen. Då kommer spionsatelliterna ha nått en sådan punkt att det inte längre går att beräkna var de befinner sig.
Om Planet Nine nu existerar är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga det på en bild. Först den dagen fick vårt solsystem officiellt nio planeter (igen). Sedan återstår bara vad man ska kalla det – förmodligen ett namn från romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde existera
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga mycket
Ända sedan Pluto besvärligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi varit tvungna att leva i ett fattigt solsystem med bara åtta planeter. Eller har vi bara en dålig idé?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer letat efter fler planeter längre ut i solsystemet. År 1917 hävdade den amerikanske astronomen Percival Lowell att ett mystiskt föremål, som han kallade Planet X, störde Uranus omloppsbana.
Den märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde till att astronomer upptäckte Pluto 1930.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på föremål i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, har de en märklig bana runt solen. Det kan tyda på att något där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna berör det förmodligen om en planet som är ganska mycket större än jorden. Den ska vara mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långt ifrån överens om att denna planet existerar. Kruxet är att ingen har lyckats se det.
Det kan låta konstigt i en tid då vi har teleskop som kan se galaxer många miljarder ljusår bort. Men en hypotetisk planet så långt från solen reflekterar väldigt lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortom det finns också ett nästan oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för forskarna som letar efter det.
Strax efter årsskiftet tas Vera C. Rubin-observatoriet i Chile i drift. Den är utrustad med den största digitalkamera som mänskligheten har uppnått, med en upplösning på hela 3,2 gigapixlar.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av yttre rymden och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet Nine faktiskt existerar. Antingen genom att fånga det på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga banorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild av olika delar av natthimlen. Var tredje dag kommer den att ge en komplett bild av hela den del av rymden som kan ses från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar ändå om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ut, och det är en var 30:e sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen så detaljerat att USA krävde att granska alla bilder för att radera spår av militära satelliter innan världens astronomer får tillgång till materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar kommer de ocensurerade bilderna att släppas till den vetenskapliga världen. Då kommer spionsatelliterna ha nått en sådan punkt att det inte längre går att beräkna var de befinner sig.
Om Planet Nine nu existerar är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga det på en bild. Först den dagen fick vårt solsystem officiellt nio planeter (igen). Sedan återstår bara vad man ska kalla det – förmodligen ett namn från romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde existera
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga mycket
Ända sedan Pluto besvärligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi varit tvungna att leva i ett fattigt solsystem med bara åtta planeter. Eller har vi bara en dålig idé?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer letat efter fler planeter längre ut i solsystemet. År 1917 hävdade den amerikanske astronomen Percival Lowell att ett mystiskt föremål, som han kallade Planet X, störde Uranus omloppsbana.
Den märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde till att astronomer upptäckte Pluto 1930.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på föremål i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, har de en märklig bana runt solen. Det kan tyda på att något där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna berör det förmodligen om en planet som är ganska mycket större än jorden. Den ska vara mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långt ifrån överens om att denna planet existerar. Kruxet är att ingen har lyckats se det.
Det kan låta konstigt i en tid då vi har teleskop som kan se galaxer många miljarder ljusår bort. Men en hypotetisk planet så långt från solen reflekterar väldigt lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortom det finns också ett nästan oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för forskarna som letar efter det.
Strax efter årsskiftet tas Vera C. Rubin-observatoriet i Chile i drift. Den är utrustad med den största digitalkamera som mänskligheten har uppnått, med en upplösning på hela 3,2 gigapixlar.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av yttre rymden och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet Nine faktiskt existerar. Antingen genom att fånga det på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga banorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild av olika delar av natthimlen. Var tredje dag kommer den att ge en komplett bild av hela den del av rymden som kan ses från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar ändå om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ut, och det är en var 30:e sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen så detaljerat att USA krävde att granska alla bilder för att radera spår av militära satelliter innan världens astronomer får tillgång till materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar kommer de ocensurerade bilderna att släppas till den vetenskapliga världen. Då kommer spionsatelliterna ha nått en sådan punkt att det inte längre går att beräkna var de befinner sig.
Om Planet Nine nu existerar är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga det på en bild. Först den dagen fick vårt solsystem officiellt nio planeter (igen). Sedan återstår bara vad man ska kalla det – förmodligen ett namn från romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde existera
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga mycket
Ända sedan Pluto besvärligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi varit tvungna att leva i ett fattigt solsystem med bara åtta planeter. Eller har vi bara en dålig idé?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer letat efter fler planeter längre ut i solsystemet. År 1917 hävdade den amerikanske astronomen Percival Lowell att ett mystiskt föremål, som han kallade Planet X, störde Uranus omloppsbana.
Den märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde till att astronomer upptäckte Pluto 1930.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på föremål i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, har de en märklig bana runt solen. Det kan tyda på att något där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna berör det förmodligen om en planet som är ganska mycket större än jorden. Den ska vara mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långt ifrån överens om att denna planet existerar. Kruxet är att ingen har lyckats se det.
Det kan låta konstigt i en tid då vi har teleskop som kan se galaxer många miljarder ljusår bort. Men en hypotetisk planet så långt från solen reflekterar väldigt lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortom det finns också ett nästan oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för forskarna som letar efter det.
Strax efter årsskiftet tas Vera C. Rubin-observatoriet i Chile i drift. Den är utrustad med den största digitalkamera som mänskligheten har uppnått, med en upplösning på hela 3,2 gigapixlar.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av yttre rymden och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet Nine faktiskt existerar. Antingen genom att fånga det på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga banorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild av olika delar av natthimlen. Var tredje dag kommer den att ge en komplett bild av hela den del av rymden som kan ses från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar ändå om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ut, och det är en var 30:e sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen så detaljerat att USA krävde att granska alla bilder för att radera spår av militära satelliter innan världens astronomer får tillgång till materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar kommer de ocensurerade bilderna att släppas till den vetenskapliga världen. Då kommer spionsatelliterna ha nått en sådan punkt att det inte längre går att beräkna var de befinner sig.
Om Planet Nine nu existerar är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga det på en bild. Först den dagen fick vårt solsystem officiellt nio planeter (igen). Sedan återstår bara vad man ska kalla det – förmodligen ett namn från romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde existera
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga mycket
Ända sedan Pluto besvärligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi varit tvungna att leva i ett fattigt solsystem med bara åtta planeter. Eller har vi bara en dålig idé?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer letat efter fler planeter längre ut i solsystemet. År 1917 hävdade den amerikanske astronomen Percival Lowell att ett mystiskt föremål, som han kallade Planet X, störde Uranus omloppsbana.
Den märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde till att astronomer upptäckte Pluto 1930.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på föremål i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, har de en märklig bana runt solen. Det kan tyda på att något där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna berör det förmodligen om en planet som är ganska mycket större än jorden. Den ska vara mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långt ifrån överens om att denna planet existerar. Kruxet är att ingen har lyckats se det.
Det kan låta konstigt i en tid då vi har teleskop som kan se galaxer många miljarder ljusår bort. Men en hypotetisk planet så långt från solen reflekterar väldigt lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortom det finns också ett nästan oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för forskarna som letar efter det.
Strax efter årsskiftet tas Vera C. Rubin-observatoriet i Chile i drift. Den är utrustad med den största digitalkamera som mänskligheten har uppnått, med en upplösning på hela 3,2 gigapixlar.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av yttre rymden och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet Nine faktiskt existerar. Antingen genom att fånga det på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga banorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild av olika delar av natthimlen. Var tredje dag kommer den att ge en komplett bild av hela den del av rymden som kan ses från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar ändå om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ut, och det är en var 30:e sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen så detaljerat att USA krävde att granska alla bilder för att radera spår av militära satelliter innan världens astronomer får tillgång till materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar kommer de ocensurerade bilderna att släppas till den vetenskapliga världen. Då kommer spionsatelliterna ha nått en sådan punkt att det inte längre går att beräkna var de befinner sig.
Om Planet Nine nu existerar är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga det på en bild. Först den dagen fick vårt solsystem officiellt nio planeter (igen). Sedan återstår bara vad man ska kalla det – förmodligen ett namn från romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde existera
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga mycket
