Sommaren 1984 hittades rester av en styckad kvinnokropp under Essingeleden i norra Stockholm. Ett par veckor senare görs nya upptäckter några kilometer bort. Hela kroppen hittas aldrig, huvudet saknas fortfarande.
Kroppen identifieras med fingeravtryck. Kvinnan var tidigare känd av polisen som heroinmissbrukare och prostituerad. Hon är den 27-åriga tvåbarnsmamman, Catrine da Costa.
Mordet och styckningen av hennes kropp blir ett av de mest omskrivna fallen i svensk kriminalhistoria.
Böcker skrivs, tv-dokumentärer görs, debatter hålls. Rättegångarna mot de åtalade i fallet kommer att bli ett sällan skådat juridiskt och medialt spektakel.
Det har gått bra stiftelser har kallats en modern häxprocess.
Det har nu gått över 40 år sedan det första fyndet gjordes. De två som så småningom kom att åtalas för mordet och som i media omnämns som “rättsläkaren” och “allmänläkaren”, friades så småningom från mordanklagelserna – men i domskälen står det ändå att det var ansågs mycket troligt att de två trots allt hade styckat Catrine da Costas kropp.
Rättsläkaren och allmänläkaren (som båda förekommer i dokumentärserien) fick sina liv och karriärer förstörda. De har sökt, men aldrig fått, upprättelse från det svenska rättsväsendet eller svenska staten.
Dan Josefsson, som bland annat låg bakom den välkända dokumentärserien “The Kevin Case”, och som skrivit den lika välkända boken “Mannen som slutade ljuga – historien om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick”, har nu gjort en dokumentärserie i fyra delar (SVT) om fallet da Costa: “Den svenska massakern”. Den gjordes tillsammans med den prisbelönte och framgångsrika grävreportern Johannes Hallbom.
Det finns inga som helst hårda, stödjande bevis mot de två anklagade i fallet.
Jag har sett två avsnitt. Det är ren skräck.
Nej, vi har inte fått nog, inte så länge det faktiskt finns nya omständigheter, nya perspektiv att lägga över de gamla och nya sätt att berätta. Dan Josefsson och Johannes Hallboms djupdykning i fallet är framför allt en kolossalt skickligt berättad historia, i alla dess delar. Det sjunger om både fotot, klippet, musikarrangemanget – allt inbäddat i Dan Josefssons både påträngande och påträngande skånska berättande.
De vinner knappast vissa tvivel om att “den svenske seriemördaren” också (med alla rätter) kommer att bli spikad och säkerligen också ifrågasatt, men de har utan tvekan en angelägen (och aktuell) historia att berätta. Om rättsskandalen, om häxprocessen, om medias kollaps, om polisens och åklagarens tunnelseende – det senare en mycket mild beskrivning av det katastrofala utredningsarbetet.
Det finns inga som helst hårda, stödjande bevis mot de två anklagade i fallet. Det finns inget som binder de två åtalade till den mördade, inte en enda länk har hittats. Å andra sidan finns det skvaller, osäkra och hemska vittnen, en obehaglig tidsanda som delvis styr – och som sagt polis och åklagare som löper amok.
Mycket är obesvarat – allt är obehagligt. Och Catrine da Costas mördare är fortfarande på fri fot.
Jag blir rädd, verkligenefter två timmar med Dan Josefsson, Johannes Hallbom och de inblandade. Flera av de som utrett fallet har så mycket mod att de ställer upp för att kanske äntligen få reda på vad som egentligen hände. Många andra viktiga personer har tackat nej.
Det är Sverige på 80-talet – en annan tid, ett annat land till och med, som Dan Josefssons oemotståndliga monotona berättare påpekar. Men att det inte kunde hända igen, här och nu, på ungefär samma sätt, det skulle jag inte ta för givet.
Svenska staten och det svenska rättsväsendet vägrar envist det frikända skadeståndet, trots att de bokstavligen fått sina liv och sina karriärer totalförstörda. Noll upprättelse.
Det ska bli oerhört intressant att se vart “Den svenska seriemördaren” tar vägen i de två sista avsnitten. Mycket är obesvarat – allt är obehagligt. Och Catrine da Costas mördare är fortfarande på fri fot.
Läs mer text av Johan Croneman. Till exempel: Var går gränsen för vad de får bryta mot i “På spåret”?
