Joanna Rubin Dranger: ”Vi kunde prata hudlöst om judiskhet”

Efter utgivningen av dokumentärserieromanen “Ihåg kom oss till liv” (2022) fick serietecknaren och författaren Joanna Rubin Dranger ett mejl.

– Jag började gråta när jag läste den. Sedan visade jag den för min man och han grät också, säger Joanna Rubin Dranger.

I mejlet skriver en anonym avsändare om hur berörd han blev av Joanna Rubin Drangers berättelse om hennes judiska familj och det faktum att några av hennes släktingar dödades i Förintelsen. Det och mycket annat var ny kunskap för Joanna Rubin Dranger och i boken beskrev hon hur hon var tvungen att erövra det judiska. Det hade tidigare varit ganska okänt för henne eftersom det inte handlades aktivt i hennes familj. Och just detta hade utlöst något i e-postskrivaren.

– Det gick inte att fastställa ålder eller kön på den som skrev. Men personen talade naken och sårbar om hur han hade hållit sin judiska identitet gömd i nästan hela sitt liv.

Kort därefterefter ett scensamtal om “Remembering made us to life” går en ung kvinna fram till Joanna Rubin Dranger och berättar att hon och hennes familj gömt sin judiska identitet under lång tid: i tre generationer.

– Hon pratade om hur det här hade påverkat hennes liv, vilka komplikationer det skapat och vilka känslor hon hade inför det.

Båda händelserna blev ursprunget till Joanna Rubin Drangers nya bok: “Gömda judiska liv”. I arbetet med den har hon intervjuat 45 personer om hur det är att leva med en dold judisk identitet: vad skälen är till det och om den stora rädsla som finns bland dessa människor att avslöja sin sanna identitet. Den handlar också om hur denna rädsla har vuxit sig ännu starkare sedan Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Men boken innehåller också berättelser om att vilja stärka den judiska identiteten och utforska nya sidor av sig själv.

– Jag ville ha med så många olika berättelser som möjligt och visa på bredden i de här människornas erfarenheter. Om jag hade ritat allt som serier hade det blivit för omfattande.

Till sin form Boken är därför något av en hybrid. Joanna Rubin Dranger har inte lämnat serier bakom sig. I komisk form skildrar hon sitt eget arbete och de diskussioner hon haft med familj och vänner innan hon bestämde sig för att skriva. Fem av de personliga intervjuerna är också i serieform, men majoriteten är utformade som “vanliga” textsidor med en eller två illustrationer per text.

– Bilderna är ett sätt att levandegöra berättelserna. Och porträtten av de jag intervjuade behövde inte vara realistiska, så jag kunde använda dem för att förmedla deras berättelser utan att avslöja vilka de är.

“Johan” är en av flera personer i boken som beskriver hur svårt det är att prata om judiska upplevelser för någon som växt upp i en familj där detta gömts.

– Det här gäller säkert många människor runt om i Sverige. Det är svårt när man tvingas slå upp sammanhanget själv och att gå till till exempel en judisk församling, utan att veta hur man gör, kan vara nedslående för många.

Vi sitter hemma hos Joanna Rubin Dranger i hennes lägenhet i Vasastan i Stockholm. Hon bjuder på kaffe och skämtar om att hon bakat kakor till intervjun: framför oss står en tallrik med köpta chokladpraliner. Konst hänger på väggarna runt omkring oss. I rummet finns också en nästan naturlig storlek pappmodell av hennes tidigare seriesuccé Fröken Livrädd/Märkvärdig, alltså den självavslöjande karaktären som hon slog igenom stort med i början av 00-talet. På soffbordet står också “Hidden Jewish Life”. Jag pekar på den och frågar hur det kändes när hon fick se den färdiga boken.

– Först lät jag det faktiskt bara ligga. Den låg där i en dag eller två. Sedan närmade jag mig sakta, tittade på omslaget. Någon dag senare började jag bläddra i den.

Att hon närmade sig sin egen bok så försiktigt beror på att hon kände ett så djupt ansvar, säger hon:

– Jag har varit lite rädd att någon som sökt intervju ska känna att det har blivit fel på något sätt, att jag inte klarat av deras historia. Eller att det skulle vara obehagligt för dem att läsa.

Hon tänker på det en kort stund, sedan lutar hon sig tillbaka i soffan och säger att den tecknade formen också var viktig att behålla eftersom den gjorde att hon kunde gestalta karaktärerna utan att avslöja deras identitet. De flesta som intervjuats av Joanna Rubin Dranger vill inte att deras judiska identitet ska bli känd.

– Jag var tvungen att lova dem att de skulle få läsa slutmanuset och godkänna det. Vissa vägrade till slut att delta. Men ett förvånansvärt antal personer reste sig och berättade om något de kan ha gömt hela livet.

Har du fått svar från dem efter att den färdiga boken publicerats?

– Ja, de har berättat att deras reaktion var ungefär som den jag fick när boken kom ut. De har närmat sig det med försiktighet.

Några dagar efter vår intervju smsar Joanna Rubin Dranger och säger att hon nu kan berätta något som tidigare var omöjligt. En av de anonyma personerna i boken har precis “kommit ut” som judisk: advokaten Clea Sangborn.

– När Joanna först hörde av sig ställde jag upp eftersom jag fick vara anonym. Det kändes kul att prata om min judiska bakgrund, även om jag inte brukar göra det, säger Clea Sangborn.

Det var när Clea Sangborn nyligen framträdde i söndagsintervjun i P1 som hon berättade att hon slutar som advokat, bland annat på grund av det antisemitiska hat hon utsatts för den senaste tiden.

– Det var en slags kedjereaktion.

Det började när du dök upp i “Hidden Jewish Lives”?

– Ja, precis när jag skulle gå, frågade Joanna om min bakgrund har påverkat mitt jobb. Sedan berättade jag för Joanna att jag nyligen hade fått antisemitiskt hat och att det skrämde mig. När jag berättade för Joanna och mina barn högt kände jag: det här är inte okej.

Från början var det Clea Sangborns mormor som inte ville att familjemedlemmarna skulle prata om det judiska. Många andra av de som intervjuats i “Gömt judiskt liv” berättar liknande historier om hela familjer och familjer som valt att tiga: att passa in i det svenska samhället, för att de är rädda för förföljelse. Det senare argumentet stärktes radikalt den 7 oktober 2023.

– Jag var själv i chock under hela hösten 2023, säger Joanna Rubin Dranger.

– Först den pogromliknande massakern den 7 oktober, och från den 8 oktober en antisemitisk flodvåg som sköljde över internet och sociala medier. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva något liknande.

I “Att minnas gav oss liv” hon beskriver hur hon tog en paus från arbetet med den boken efter att ha studerat och beskrivit hur hennes släktingar mördades i Polen under Förintelsen. Det är nära hemmet att tro att attacken den 7 oktober kunde ha haft liknande effekt, men när jag föreslår det skakar Joanna Rubin Dranger på huvudet kraftigt.

– Nej, jag kände inte alls så. Snarare behövs den här boken mer än någonsin. Dessutom blev dessa samtal på sätt och vis en räddning för mig. Vi skulle kunna träffas och prata öppet och ibland smärtsamt om vad som händer med en person, en familj och en familj när man inte helt vågar vara den man är. Det stärkte min övertygelse att avsluta boken.

Läs mer författarintervjuer och läs fler artiklar av Mats Almegård